Fotboll på tv-monitorerna, Bruce Springsteen i högtalarna och en antik grekisk kung vid bardisken. Eller?
Dramatikern Christina Ouzounidis har i en svit pjäser framgångsrikt placerat antika myter i ett hanterbart nu. Hon har närmat sig skuldfrågan hos Agamemnon – han som offrade sin dotter Ifigenia till gudarna för att få vind i seglen – i pjäsen Lagarna på Teater Galeasen och undersökt Agamemnons maka Klytaimestras hämnd i Vit rik fri på Stockholms stadsteater. Agamemnons förbannelse har tidigare satts upp på Malmö stadsteater.
Nu gestaltar Leif Andrée familjefadern, som sitter på i baren, drabbad av sorg, uppgivenhet, livets förtvivlan och med ett malande försvarstal tillsammans med den stärkande kaffetåren i strupen.
Han är en god man, eller är han inte? Det intalar han sig i alla fall själv i den tirad av bortförklaringar som han levererar medan han rör sig runt baren, släcker en lampa, tänder igen och trummar med fingrarna mot bordsskivan. Ingen annan är intresserad av att höra på. Inte ens bartendern, hon som står och läser bakom scenografi- och ljuskollektivet Sutodas mycket verklighetstrogna sportbar, hon som undan för undan släcker ned och stänger utan att bevärdiga mannen med en blick.
Ouzounidis text rör sig handfast, filosofiskt och med en hemlighetsfull, nästan Hitchcocksk spänning mot den totala tragedin. En dotter har dött, men frågan som hänger i luften är hur det gick till, vem som bar skulden. Utan yttre motstånd att stångas mot vänder mannen aggressiviteten, maktlösheten, den eventuella skulden mot en osynlig och hotfull fiende och mot sig själv.
Med små medel gestaltar Leif Andrée en man, en nutida patriark, som gör sig själv till gud i sitt eget universum. Jens Ohlins regi är säker och lågmäld, Rasmus Perssons musik smyger sig på som ett alltmer hotande åskväder. Till slut står mannen där, med Agamemnons öde lika påtagligt som automatgeväret i sina händer. Alltmer otyglat brutal står han där.
På en sportbar nära dig.
Loading ...
