Det kommer att dyka upp en bunt brev på regeringskansliet i dagarna. Brev ställda till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och statsminister Fredrik Reinfeldt. Brev som i olika grad av välformulerade ordalag påvisar det olämpliga i att en uttalad icke-feminist (Sabuni) sitter på en ministerpost som ska borga för jämställdheten. Detta i ett land där andelen män på chefsposterna i börsnoterade företag, liksom i företagens styrelser är över 85 procent, i ett land där kvinnors löner är i genomsnitt 84 procent av männens för samma utförda arbete.
Allt detta har vi hört och läst förut, men i Astrid Menasanch Tobiesons debutpjäs Men det skulle ni aldrig våga blir vi än en gång påminda. Eventuell kritik om upprepningar förekoms i pjästexten – ”ja, det är ju synd att det är tjatigt med patriarkatet” – som framförs med humor och energi av den feministiska teatergruppen Gruppen i gästspel på Orionteatern. De ovanstående breven skickas frivilligt av publiken och postas via kurir under pågående föreställning, som även i övrigt innehåller ett visst mått av interaktiva valmöjligheter och könsmässig särbehandling.
Men det skulle ni aldrig våga är en fantasifull ordkonstruktion byggd på fakta, ett sceniskt debattinlägg placerat i ett Sverige möblerat med blå och gula stolar och källhänvisningar på fondens griffeltavla. Att det blågula Ikea-landet inte längre är ett folkhem för alla, står besvärande uppenbart: 248 000 fattiga barn, 427 500 sömnpillerknaprande kvinnor, 32 barn i varje klass enligt Jan Björklunds skolpolitik. Detta medan Lena Adelsohn Liljeroth via pappansikte meddelar att hon inte känner sig hemma i klassfrågan.
I landet Sverige sover pjäsens 10-åriga JAG, en av dem som Statistiska centralbyråns statistiska rapporter baseras på, för säkerhets skull i framstupa sidoläge. I landet Sverige läser JAG noggrant på pillerburkens bipacksedel för att kunna ta ansvar för sin depressiva mamma.
Elin Söderquist och Bianca Kronlöf spelar omväxlande JAG i denna vassa performance, med samma humoristiska ilska som Turteaterns Scum-manifest under förra säsongen. Inte alla gånger stämmer deras charmigt oborstade spelstil överens med Menasanch Tobiesons ofta ordvrickande och precisa pjästext, men allt som oftast är uppsättningen en lustfylld och inspirerande dänga, som bör ses både av oss 4 725 326 personer som, enligt pjästexten, är direkt traumatiserade av patriarkatet och, i synnerhet, alla andra.
Loading ...
