Om det hade varit fråga om sommarteater hade mitt överseende varit större. Om jag hade suttit på en filt i någon av Sveriges vackra parker och varit glad åt att sommarkvällen var myggfri, att jag hade några vänner vid min sida och kanske ett glas vin i min hand och att det inte hade regnat på flera dagar hade jag säkert haft det riktigt mysigt. Av barmhärtighet sitter jag därför och tänker bort att jag befinner mig på en av Stockholms skattefinansierade teatrar när jag ser En midsommarnatts sexkomedi, scenversionen av Woody Allens film från 1982.
Teaterkulisser i trä, ljusa linnekostymer och en replikföring som låter skönt Allenskt prillig i originalfilmen, men som fastnar i fånighetsträsket hos ensemblen på Klarascenen. Allens film är en flirt med såväl Ingmar Bergman om William Shakespeare. Bitterljuva sommarnattsförväxlingar och kärleksdans a lá En midsommarnattsdröm och sekelskiftsintriger a lá Sommarnattens leende. Med Allens egna neuroser som krydda förstås.
Alla har något att dölja i sommarhuset där det sexkrisande värdparet Andrew (Dan Ekborg) och Adrian (Kajsa Ernst) bjuder in till en lantlig midsommarhelg med romantik. Vännen och läkaren Maxwell (Philip Zandén) kommer dragandes med ny ung flickvän (Hanna Alström) och det självutnämnde geniet Leopold (Niklas Ek) ska på åldens höst gifta sig med frispråkiga Ariel (Pia Johansson). I månens sken och i skogens trolska dimmor blir det plötsligt en historia om vem som har legat med vem, vem som inte ligger med vem och vem som skulle vilja ligga med vem. Viljan är som allra starkast och dramatisk hos Philip Zandéns dramaqueen Maxwell, som är beredd att ta kål på sig själv med salongspistolen för att få sin drömkvinna.
Ja, många turer är det i denna helaftonsföreställning där skådespelarna – de är ju proffs gubevars – spelar tajt och med tajming, men där det tyvärr är brist på både riktning och något som helst begripligt uppsåt i regin. Regissör Stina Ancker vevar kärlekskarusellen med glimt i ögat men föga ironi. Jag har ärligt talat svårt att fatta poängen!