Virginia Woolfs roman Orlando är en vindlande resa, ett äventyr genom århundranden, en berättelse om kärleken, livet och identiteten. Romanen har blivit film med Tilda Swinton. Nu gör Robert Fux Orlando i Darryl Pinckneys dramatisering och Carolina Frändes regi på Stockholms stadsteater Skärholmen.
Orlando föds som pojke i 1600-talets elisabetanska England. Där åker han skridskor på ett fruset Themsen och blir kär i den ryska prinsessan Sasha, som han dras till redan innan han känner till hennes kön. Så småningom blir han ambassadör i ett brokigt Konstantinopel och vaknar efter sju dagars trans som kvinna. Orlando återvänder till London, där hon dör 1928, ännu bara 36 år gamal.
Att låta Robert Fux, en androgyn gestalt klädd i siden och höga klackar, levandegöra denna sagolika romanfigur är naturligtvis en lysande idé. Han har en persona som utan problem rymmer den förvandling han själv sätter ord på – från melankolisk pojke, till amorös pojke, till munter pojke till kvinna gjord av tusentals strängar som någon spelar skalor på. Med själen målad i det nakna ansiktet är Fux en tidlös hen med ett nytt jag bortom varje vägkrök.
Flyktigt färdas vi genom tid och till österländskt exotiska världar med hjälp av välformulerade textrader och effektiva ljusförändringar över scenens svartvitrutiga golv. Med blickar, enkel gestik och en lyrisk textbehandling, i ständig och spefull kontakt med publiken, skapar Fux måleriska bilder av en fjärran tid i det minimalistiska scenrummet, endast möblerat med en praktfull läderfåtölj, som signalerar aristokrati och borgerligt regelverk. På samma gång som monologen beskriver en resa genom identiteter beskriver den en samhällsförändring – synen på äktenskap, industrialiseringen, modernismen.
Förhållningssättet till att vara kvinna genomsyrar berättelsen och i många fall påvisar texten en nedslående slutsats – kvinnlighetens konstruktion vilar på fundamentet ärbarhet och den begränsning man tvingas förhålla sig till som kvinna är ungefär likvärdig med att vara död. Samtidigt förkroppsligar Fux genomgående det föränderliga jaget, inkarnerar hur det yttre skalet interagerar med den inre kärnan. Det är en gestaltning som visar på möjligheter; i Fux skepnad är könet sekundärt medan jaget står i första rummet.
Orlando är en saga som kräver sin lyssnare; en berättelse som, för den öppnar sig för suggererande bilder, ger utrymme för fria fantasier. Det är en pjäs, inte bara för sökande ungdomar utan för oss alla som har många jag inom oss och funderar över vilket som är det sanna.
Loading ...
