Som en del i Jens Östbergs En svensk trilogi ifrågasätter En svensk tiger (2003), genom ett slags parodi på ståupp, Sveriges så kallade neutralitetspolitik under andra världskriget. Verket har uppdaterats en del sedan sist och framförs denna gång av Ludde Hagberg och Daniel Söderberg, som bär tigerdräkten.
”We’ve chosen to do this performance in english so that as many as possible will understand”, säger Hagberg på svennig engelska. Hans vattenkammade Kalles kaviar-käcka uppsyn skapar en dynamisk kontrast till föreställningens inslag av pennalism och generellt obekväma budskap.
Vid sidan om det historiekritiska diskuterar En svensk tiger, liksom mycket annan performancekonst, även kommunikationen mellan scen och salong. Det där med ”understand” blir således centralt även i kvällens andra akt.
Det utannonserade ”rörelseorienterade” nya verket från Jens Östberg har på förhand belastats med förhoppningar om att ”koreografen som tröttnade på dans” skulle bjuda på en danscomeback. Och på sätt och vis gör han det. Men publikens tålamod prövas rejält innan Hagbergs rörelser börjar likna det vi konventionellt brukar prata om som dans. Länge flyttar han sig bara lugnt, som en schackpjäs, runt i rummet, vilket kan uppfattas som en provokation eller en bön om teoretiska diskussioner.
Verket heter Kan du säga hejdå, och efter en stund väljer också en person, därefter flera, ur publiken att just göra detta. Vi som sitter kvar får fundera på vad vitsen är med ett så här händelselöst verk och personligen tycker jag att händelselöshet är ett rätt så slitet grepp. Två damer framför mig skrattskruvar sig nervöst och börjar viska om hur de nu missar På spåret på tv.
Som teaterkramare tycker jag naturligtvis att det är synd att det finns folk som ens överväger att välja tv-soffan framför teatern på fredagar, men just denna kväll känner jag att jag förstår dem. Oavsett avsikt får Östberg mig nästan att längta efter Oldsberg.
Mot slutet blir det dock mer ”danslika” rörelser, som för att visa på den långa, långsamma uppstarten som en utvecklingstanke inför öppen ridå. Daniel Söderbergs repetitiva plinkande på en elgitarr framkallar något meditativt ihop med strålkastarnas mönstriga ljusschema och Hagberg smälter över mjukt och fint i det koreografiska.
Om föreställningens tyngdpunkt hade vilat i denna känsla hade jag glatt slagit bort drömmen om tv-soffan. Istället tänker jag att minnet av En svensk tiger räcker gott hela kvällen. Och att man gärna kunde få spela En svensk trilogi igen i sin helhet.
Loading ...
