Skådespelarna öppnar dörrarna till salongen och Carolina Frände går påstridigt på folk med mikrofon och frågar om deras förväntningar inför kvällens föreställning. Vi blir placerade på scenen och ensemblen slår sig ner i den fasta gradängen. De vinkar och ridån går ner. Det leks med perspektiven från första stund.
Sedan följer ett montage av scener, alla med Frände som självklar gemensam nämnare. Är hon en helt god kvinna? Kan någon vara det? För den föreställning som skulle ha handlat om makarna Myrdal, har kommit att handla om regissören själv, med henne själv på scen.
Makarna Myrdal står i skuggan som passiva betraktare, men gör här och där nedslag på scenen. Frändes känsloliv exponeras. Åsikter om kärlek, ensamhet, prestation och feminism redogörs för genom tokironiska sketcher, statistiska undersökningar och sånger allt medan publiken snurras runt, runt stora scenens vridbara axel.
Ensemblen verkar stortrivas i det våghalsiga experimentet skapat av dem själva, Carolina Frände och Åsa Lindholm, i långa stunder trivs de nog långt mer än publiken. Det är deras lekstuga och vi hälsar bara på. I vissa scener spelar de sig själva och berättar historier ur sina liv. Det är på flera sätt teater för redan invigda – premiärpubliken skrattar gott åt Leif Zern-kopian med gigantiskt huvud som flyter genom scenerna med sitt anteckningsblock.
Stundtals undrar jag hur det gick till när Frände fick igenom detta förslag hos teaterledningen. Minuten efter är jag väldigt glad över att hon fick det. För även om det hela ibland känns introvert och ironiskt på ett trist kultursnobbigt sätt, så finns det samtidigt något djupt allmänmänskligt och sårbart i Frändes blottläggande av sig själv, flera scener är smått geniala.
Victoria Olmarker är underbar liksom Bahador Foladi. Olmarkers juckande, sprängkåta Frändekopia erhåller välförtjänt kvällens största skrattsalva. Jag faller också för när Frände själv sjunger Askungesången En dröm ger åt tanken vingar, som en kommentar om flickdrömmar och deras skörhet.
Navelskåderiet är föreställningens själva stomme, dess akilleshäl och styrka. Vi har suttit med Carolina Frände hos terapeuten och märkt att vi har samma rädslor som hon, även om vi inte får lov att blotta dem på scen. Alva Myrdal och jag undrar när det blir vår tur.
Loading ...
