En hyllning till alla nyfikna på Unga Riks turné

När Jens Östberg gjorde Packet för Unga Riks placerades publiken på mobila gradänger och blev själva till en del av koreografin och rörelsen i rummet. Här fortsätter han att involvera sin publik. De kulörta klossarna som omgärdar den vita dansmattan är inte bara till för publikens stjärtar. Liksom åskådarnas kroppar är de scenografiska element som aktörerna lika närgånget nyfiket som välvilligt utforskar. Allt och alla ingår i Jens Östbergs föreställningshelhet. Också den kostymerade tekniska personalen.
   De fyra aktörerna har mjölrosiga kinder, kockskjortor och bubbliga mössor som lyser i mörkret. De showar loss med Sinatrasånger som I get a kick out of you, Somethin’ stupid och My way. De skapar fokuserad rörelse och pratar nonsens. De förbryllar och väcker nyfikenheten. Föreställningen bjuder upp sin publik som tackar ja och kommer med motfrågor ”Vad gör de för något?” undrar en tjej. ”Vem är det?” frågar en kille när Tour de France nämns i ett associativt nonsensresonemang. Mina egna associationer går till Lennart Hellsing som en gång sagt: ”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. Kategoriskt men passande till en ambitiöst estetisk föreställning som vill väcka frågor och sänka ribban till konsten. Programbladet är en pedagogisk kortguide till hur man själv kan göra lite konst.
    Jag blir glad av föreställningen. Av den allvarsamma lekfullheten och av stark formvilja. Över att upphovsman och ensemble vill förändra genom att förbrylla. Flytta på verkligheten lite grann. En kloss är en sittkub är en scenografidel. En åskådare har ögon, öron, hjärna men går också att spela med trumvispar på.