Vi minns debatterna om manliga konstnärsgenier och deras självpåtagna rätt att kränka unga kvinnor. Teaterrepublikens Anna Rydén ger ett bidrag i Hata NN, en självbiografisk historia om en skådespelarstudent och en teaterledare. Den berättas i spelscener av Ida Löfholm och Ida Wallfelt, som omväxlande spelar Rydén, NN, NNs fru, samt en tillförordnad teaterchef.
När Rydén gör sin elevpraktik blir hon utsatt för närmanden, höljd i lovord och erbjuden huvudroller. Det sistnämnda illustrerar förförelsens härskarteknik. Är berömmet äkta, det vill säga ser teaterledaren kvaliteter hos den förhoppningsfulla eleven? Eller är det bara ett spel för att få henne i säng? När Rydén sedan blir erbjuden anställning på samma teater får över- och underordningen ännu en dimension: fasta anställningar för nyutexaminerade hör inte till vanligheten. Attackerna från förföraren accelererar, liknar stundtals stalkning.
Rydéns berättelse modifieras efterhand och dröjer i det längsta med att avslöja den egna, högst mänskliga svagheten: att hon har haft ett kärleksförhållande med teaterledaren. Blir hennes krav på upprättelse, inför sig själv och inför teatervärlden, mindre giltigt för att hon gav efter? Utnyttjande av beroendeställning blir knappast mindre allvarligt för att den beroende till slut ger efter.
Även om föreställningen, som alltid hos Teaterrepubliken, är välspelad, roande och har många metateatrala blinkningar, är det kanske inte främst det scenkonstnärliga utförandet man fäster sig vid. I stället intresserar de kultursociologiska och könspolitiska exemplen på hur komplicerade maktrelationer kan vara, i teatervärlden såväl som utanför.
Föreställningen ger också ett intressant perspektiv på vad kärlek egentligen är, och ifrågasätter hur fri man är att välja känslor, bindningar och begär. Vem NN är blir i det perspektivet tämligen oväsentligt.
Loading ...
