Med unga, inte för unga. Alltså gå in med unga, vara med och skapa den kulturform som dom själva är bäst på att skapa. Det är vad Riksteaterns nya pilotprojekt ”Jam” går ut på – och jag är projektledare.
Att jobba fram idéer som ska platsa inom ”Jam”, kan gå till så att fem av Sveriges främsta levande rollspelsarrangörer, med Jam som medproducenter, går samman för att skapa en turnerande uppsättning av Hamlet. En uppsättning utan publik, bara med deltagare. Du köper din biljett, får en roll, går på showen och får sedan snacka med både Hamlet och Ofelia.
Eller att Jam tillsammans med bokningsbolaget Luger och tidningen Ordfront arrangerar en Spoken Word turné.
Jag skulle kunna fortsätta prata om sådana saker som jag ska göra. Men jag har en sådan bra historia om teater, lesbisk sex och nazister som verkligen behöver berättas. Jag knyter an lite till föregående krönikör (Paula McManus – ”Den onyttiga ungdomsteatern”) och fortsätter prata lite om oväntade händelser när teatern möter ungdomen.
Jag var 20 år, tror jag, och hade fått jobb som ljustekniker på Teater Kaos turnerande uppsättning av Strindbergs ”En dåres försvarstal”. Den turnerade runt på diverse teaterföreningar, högskolor och så vidare. Pjäsen handlade om August själv när han träffade, gifte sig med, och slutligen skilde sig från, Siri von Essen.
Den här speciella spelningen var på en gymnasieskola i Hedemora, och man är faktiskt lite ängslig när man ska framföra en två timmar lång Strindbergsmonolog i en gymnasieaula i Dalarna. Kommer själv därifrån och har från den tiden ganska färska minnen från slaktade föreställningar i en liknande aula i Falun.
I samråd med skådespelaren Max Lundquist kom vi fram till att det nog var bäst att jag redan vid insläppet beordrade eleverna att fylla på framifrån, för att undvika skrikande grabbar och hånglande barn längst bak.
Efter ett många timmars riggande och trixande; när man spelade på sådana här ställen fick man alltid hjälp av trettio elever från estetlinjen, vilket försvårade att få allt att flyta smärtfritt, var det så dags att släppa in ”mobben”.
Jag hade ju kunnat kalla det publiken, men när jag stod där bakom dörren och hörde vrålet från den andra sidan kändes det som en ”mobb”. Jag bestämde mig för att inte vara sjyssta killen utan bara slänga upp dörren och vråla till eleverna att de skulle fylla på framifrån.
Ok, jag slänger alltså upp dörren. Mitt emot mig står ett tiotal stora, feta, läbbiga skinnskallar. Då menar jag inte några reggaeälskande antifascister, utan riktiga, stora mördare med hakkorsarmbindlar. Detta var ju några år innan man kom på att det är dåligt för stämningen på gymnasieskolor om eleverna får ha judehat-slogans på t-shirtarna. Grabbarna hade förstås trängt sig längst fram för att ha chans på stolarna längst bak. Men trots att vi var ungefär jämngamla, så hade jag ju som insläppare någon slags auktoritet. Så när jag sa åt ”nassarna” att gå och sätta sig på de bästa platserna allra längst fram, lydde de, om än med lite smågnäll.
Alright, det var showtime. Skådespelaren vart förstås lite förvånad när han gled in på scenen och såg att det på första raden där det brukade sitta svartklädda teaterstudenter, nu var ett hav av stora kängor och rakade skallar. Han körde på. Från vad jag såg bakom mitt ljusbord, gick det ganska lugnt till bland nazisterna. Någon somnade, någon nöp en annan i handen, men de flesta såg ut att följa med i handlingen. Första akten var över. I andra akten fanns det vissa scener där skådespelaren förde en dialog med publiken. Han brukade be om olika förslag ifrån dem, hur han skulle gå vidare med livet etcetera. Jag kunde inte riktigt se hur nazisterna skulle integreras i Strindbergpjäsen på ett bra sätt.
Andra akten har börjat. August står utanför en stängd dörr och lyssnar med örat tryckt mot den. Han hör från andra sidan ett tyst fnitter. Fnittret övergår sakta till lite djupare stön. August vet att på andra sidan finns ingen annan än Siri och hennes kammarjungfru. När flämtningarna börjar närma sig klimax, klarar han det inte mer. Ackompanjerad av extremt hög musik, kastar han sig in i rummet. Där sitter kammarjungfrun helt naken och upphetsad i knät på en lika naken och kåt Siri.
Musiken tystnar. August är förkrossad. Eftersom han saknar ord ber han publiken om hjälp.
Vid denna punkt brukar han vända sig till nån medelålders man längst fram och raskt fråga honom: ”Vad skulle jag göra, vad skulle du ha gjort?”
På hundra föreställningar fick han som bäst ett ”ööhöeö jag vet inte”, i sämsta fall bara de där första vokalerna. Men här ,i Hedemora, med ingen annan att vända sig till än ett nazistgäng, slänger han ut frågan till den fetaste och farligaste. En man som hatar invandrare så mycket att han, förutom att brutit med sina föräldrar och kallar sin lilla syster för kommunisthora för att hon äter kebab, dedicerat alla sina kläder på kroppen till kampen mot Hedemoras sexton invandrare.
Killen tar inte ens en hundradels sekund på sig att svara. Det är som att han hade teaterelektroder kopplade direkt till hjärnan. På klingande dalmål vrålar han tydligt och klart: ”Jag hade kastat mig in i leken!!!!!”
Den här killen måste ta mig fan vara den allra svåraste människan att nå ut till med lite kvalitativ teater. Men det går. Det är en fråga om framförande, marknadsföring, attityd och lite slump.
Loading ...
