I den hisnande dokumentären Hur stort är universum? avfärdar forskare slutligen föreställningen om vår galax som det centrum utifrån vilket resten av universum utgår. Men ingen har väl bättre än William Shakespeare formulerat i ord vår fåfängliga känsla av att allt kretsar kring oss själva och våra egna liv. Hur uppenbart vi människor larmar och gör oss till och gör mycket väsen för ingenting. I Kung Lear blir det existentiella monumentalt — att släppa taget om makten och om det liv som i ett vidare perspektiv bara är en ljusglimt kort.
Regissör Ole Anders Tandberg placerar sin kung (Sven Wollter) på dödsbädden i scenografen Maria Gebbers spatiöst stiliserade sjuksal med otaliga svängdörrar. Som om värdigheten redan berövats monarken och en spirande demens, eller galenskap, driver honom, och oss, in i en skrämmande fragmentiserad drömvärld. En sista maktdemonstration, att förskjuta och göra sin yngsta dotter Cordelia (Liv Mjönes) arvlös, orkar han dock med. Att älska sanningen lönas dåligt. Men det kanske är att föredra att vara uppriktigt föraktad?
Kung Lear handlar om politiska och sociala maktspel men framför allt om människans själva varande. Lever vi för att lära oss att dö? Sven Wollter fyller med sina åttio år av samlade livs- och teatererfarenheter sin kung med pondus och skör trovärdighet. Undersöker texten som vore den ny, förvandlar blankversen till lättillgänglig poesi pendlandes mellan trött raspighet och repat övermod. Måtte hans abdikation från scenen vara tillfällig.
Tandbergs operarutin märks i praktfulla scenerier ljussatta av stans hårdast arbetande ljuskreatörer Sutoda, ackompanjerade av delikata musikaliska repliker av Dmitrij Sjostakovitj. Det glöder, ryker och blåser i rent filmiska partier. Som under Lears suggestiva flykt över en vindpinad hed.
Föreställningen genomsyras trots vetskapen om den annalkande tragedin av ett gott humör. De elisabetanska dräkterna hotar nästan att spricka av komisk ondsinthet i Anja Lundqvists och Helena af Sandebergs hårdföra tolkningar av de två ”förgyllda ormarna” Goneril och Regan. Lears lojale lydfurste Kent (Sven Ahlström) svettas intrigerna förklädd till Snurre Sprätt. Oäktingen Edmund Gloucester (Shanti Roney) i pjäsens parallella familjetragedi iscensätter en infam attack på brodern genom att hälla en flaska teaterblod över sig och den förskjutne Edgar (Andreas Kundler) undkommer blott iklädd coop-kasse och alternerar mellan dåre och gotlänning för att undfly sitt öde.
Det ystra galleriet hålls dock elegant samman, som det sig bör hos Shakespeare, av Narren. Michael Jonsson lyser i kapp med sin kardinalröda kåpa. Intagande skälmsk. Skarp och elak. Falskt eller ärligt tröstande. När far och dotter återförenas är dock ironin som bortblåst och i epilogens allvar (lånad från Macbeth) påminns vi om hur livet släcks lika abrupt som ljuset i teatersalongen.