”Något darrig inledningsvis”, skriver jag i min anteckningsbok i salongsmörkret. Minuten senare bryter Agneta Ekmanner föreställningen och leds ut av inspicienten. Publiken vrider oroligt på sig. Hon har drabbats av akut illamående och behöver några minuter för att känna efter om hon kan slutföra föreställningen, meddelar teaterns konstnärliga ledare Anna Takanen. Men Ekmanner återvänder till scenen och slutför sitt uppdrag på ett alldeles storartat sätt. Naturligtvis.
Sorgarbete är och måste vara en väldigt individuell process. Ändå finns det ändlösa historier om hur människor upplever liknande förlopp. Chocktillståndets pragmatism, en extremt metodisk genomgång av förloppet kring dödsögonblicket och tiden därefter samt en uppsjö av irrationella handlingsmönster tycks vara vanligt förekommande.
Dessa företeelser drabbade också författaren och journalisten Joan Didion vid hennes makes plötsliga bortgång, och detta präglar också innehållet i pjäsen baserad på hennes bok. Det är en djupt personlig berättelse, kännetecknad av Didions exakthet i metod och stundtals ironiska underton. Personangivelser, platser, tidpunkter radas upp gång efter annan, rimligtvis som ett skydd mot undergången.
Joan Didions make dör. Två år senare dör även hennes enda dotter. Att bli lämnad kvar i livet, mitt i det liv man delade, är en brutal och ofrånkomligt plågsam situation att hamna i. Ändå hamnar alla där, någon gång. Sorgen är obönhörligt en del av livet. Att dela med sig av den gör den alls inte mindre, men kanske något litet lättare att bära.
På en i övrigt naken scen, inramad av neonljus i turkos, står en stol. Berättelsen berättas av en ensam skådespelare. Detta kräver sin skådespelare. Och särskilt efter den utmaning som premiärföreställningen bjöd.
Ekmanner behandlar materialet med en exakthet liknande den med vilken Didion författade det. Efter drygt 20 minuter är jag som uppslukad av henne, kanske mer än av själva berättelsen. Med små, förtätade nyanser i språk och röst lyser Ekmanners begåvning och karisma starkt. Det är oupphörligt fascinerande att skåda.
Loading ...
