Så lika men ändå så olika. Inget kunde vara mer sant för Nour El-Refai och Vera Vitali. Den ena öronbedövande högljudd och provokativt bitsk, den andra depressiv, paranoid och knäpptyst.
Ändå finns där mycket som förenar. Inte minst den jag-centrerade humor som båda lutar sig mot, komiken i det egna jagets alla små och stora tillkortakommanden.
Vera Vitali är denna gemensamma humorafton först ut med sin föreställning Vilja vara Vera Vitali. Som skådis i rullstol har hon, mot alla odds (en sexistisk rektor på scenskolan har bland annat under förnedrande former dissat hennes uppenbara talang) lyckats plocka hem en egen liten show. Hon har dock just blivit dumpad (via sms) och mår därför allt annat än bra.
Dessutom känner hon sig motarbetad, både av arrangörerna i Umeå och av Riksteatern. Ja, de har inte sagt något så där rätt ut men … En spartansk fruktkorg i logen är ju också en form av mobbning, eller hur? Ja, hon har det inte lätt. Dessutom tvingas hon kommunicera genom talsyntes.
Vitalis idé, att låta en iskallt datoriserad talsvarsröst berätta om personliga misslyckanden och allehanda själsliga problem, är kul. I alla fall ett tag. För trots att hon är en duktig skådespelare, utrustad med ett effektivt minspel, slår föreställningen tidigt över i tradig tomgång. Vitali hade en god idé – hon hade behövt ett gäng.
Nour El-Refai däremot, kickstartar sin föreställning Om att vara ett får när man vill vara en fågel med en allt annat än subtil demonstration av hur hon vill bli slickad. Det är en vildsint, osminkad och mycket rolig beskrivning av en parrelation när den är som allra sämst.
I korta filmsnuttar demaskerar hon sedan i tur och ordning den manlige skådespelaren, komikern och musikern som ett gäng egotrippade barn.
Och jag gillar El-Refai – hon hymlar inte. Hennes agenda ligger i öppen dager. Hon vill förändra, bryta upp patriarkala strukturer, visa på orättvisor. Hon är rakt på sak, provokativ och tankeväckande, om än väl spretig emellanåt.
Besvikelsen blir därför stor när hennes show, efter en ynka halvtimme, plötsligt tar slut. Måhända var det rumphuggna slutet en känga till ett patriarkat som helst ser att tjejer håller käft. Jag hade i alla fall gärna sett mer av Nour.
Loading ...
