Du har valt att regissera Kränk av Martin Heckmanns, varför?
– Pjäsen förenar det bästa av två världar. Den är filosofisk och teoretisk, men också köttig, medryckande och emotionell. När jag skulle välja pjäs skapade jag en betygslista med viktiga kriterier. Jag läste 60 pjäser och Kränk var den enda där alla kriterier blev uppfyllda.
Nämn några av kriterierna!
– Den skulle vara engagerande, intellektuell, berätta något om vem jag – Hugo – är, jag skulle spontant tycka om den och den skulle ha en för mig personlig anknytning/ingång.
Berätta om din personliga ingång till Kränk!
– Killen i pjäsen gör upp med sin mamma och går vidare. Det har jag också varit tvungen att göra eftersom båda mina föräldrar är döda. Att gå vidare efter ett trauma är något man måste göra aktivt genom att prata om det och gräva i det – annars fastnar man.
Är det skillnad att arbeta på en ”riktig” teater jämfört med DI?
– Det finns nästan inga likheter över huvud taget. Jo, analys- och skådespelararbetet är detsamma. Men inget av allt annat som uppstår hade vi kunnat lära oss på skolan. Här ställs vi inför kriser och praktiska problem som bara måste lösas. Stadsteatern är Sveriges största institutionsteater och det finns därför ingen krångligare arbetsplats. Min känsla är att jag har vuxit med uppgiften.
Tillför din yrkesbakgrund som ekonom något för dig som regissör?
– Ärligt talat vet jag inte. Jag har läst filosofi och företagsekonomi i Uppsala under åtta år. Tre och ett halvt år av dem var jag doktorand i organisationsteori, men jag vantrivdes vansinnigt och har försökt förtränga de åren. Men det jag har nytta av är att jag har varit student och lärt mig att ro saker i hamn. Jag är väldigt strukturerad och vet hur man går i mål med projekt.
Vad fick dig att byta bana?
– En kväll satt jag på Södermanland-Nerikes nations sommarpub Bryggan med en kompis och ojade mig över min situation. Han frågade mig vad jag ville få ut av ett yrke och jag började räkna upp olika saker. Sen sa han: Du ska regissera – där får du in allting. Efter ett halvår satte jag upp min första pjäs – Fröken Julie på Gotlands nation. Sen gjorde jag sex produktioner till innan jag började på DI.
Till skillnad från dina klasskompisar Karl Seldahl och Kjersti Horn har du ingen teaterbakgrund….
– Nej, jag kommer från Bursvik på Gotland och mina föräldrar gick bara ut årskurs sju i skolan, så jag har verkligen gjort mitt eget livsval. Karl och Kjersti har båda fått teatern med modersmjölken och precis i början kände jag att de låg före mig. Men de har ändå varit tvungna att göra sina aktiva val, ta sig in på skolan och de måste lägga ned precis lika mycket arbete som jag, så jag känner inte att jag jobbar i någon uppförsbacke.
Era pjäser spelas under samma kväll. Känner du konkurrens er emellan?
– Vi har snackat väldigt mycket och öppet om det och kommit fram till att vi alla vinner på om varje pjäs blir så bra som möjligt. Vi har valt en likartad tematik, men har vitt skilda uttryck i vad vi gör, så det blir nog inte så stor konkurrens. Vår publik ser ganska olika ut.
Loading ...
