Ta en slev Shakespeare, några rejäla matskedar funk- och soulklassiker och krydda med breda kavajslag, utsvängda brallor och långpolisonger. Släng alltsammans i en mixer och du har Fredrik Benke Rydmans nästa förmodade publiksuccé efter långköraren Svansjön (läs Nummers recension här). Macbeth är en koreograferad tragedi på högvarv, placerad i en estetiskt utstuderad 70-talsvärld, där kriminaliteten är utbredd och frukostbordet dukat med kokain.
Berättelsen om den skotske fältherren Macbeth, som efter tre häxors spådomar bokstavligen slaktar sig fram till en plats på tronen, är en historia om vad maktbegär, ärelystnad och rädsla kan göra med en människa. Det ligger nära till hans att tänka på Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, som lät avrätta sin farbror Jang Song-Thaek tidigare i december, men i lindrigare skala kan vi nog möta även oss själva i denna blodiga saga.
Rydman både omfamnar och distanserar sig från Shakespeare med sin blaxploitation-inspirerade tolkning, Han låter blankversen bli koreograferad rap i händerna på Peter Gardiners Ross och Henrik Norléns Lennox som kommer med bud om händelserna på slagfältet. Han illustrerar tydligt slitningarna mellan de onda och goda krafterna i snofsiga battle-uppgörelser mellan de vit- respektive svartklädda dansarna. Och han öser på med kokain och fantasier i en lustfylld lek med gangstergenrens alla markörer.
Som Macbeth själv genomgår Jörgen Thorsson en tämligen fenomenal förvandling från tafatt dussingeneral till skrävlande kung, som slits mellan maktens härlighet och febriga samvetskval. Sofia Ledarp är blodtörstig som den intrigerande Lady Macbeth, som också hon drivs till vansinne. Ljusekvilibristen Linus Fellbom är, som alltid, en aktiv medspelare, som kastar mycket snillrikt ljus över Lehna Edwalls och Rydmans skalbaggeliknande scenografibygge.
Rytmen pulserar, det är proffsigt, det är osannolikt snyggt. Men visst är det något som skevar. Sofia Ledarp klarar galant det simultana konststycket att framföra Lady Macbeths mordiska monolog under pågående yogaövningar i den avancerade skolan, men frågan är om publiken klarar av att lyssna. Rydman står för en bländande färgbomb med extra allt och det är en fest att se scenerna blixtra förbi, men understundom tappar han berättelsen. De starkast berörande ögonblicken kommer i andra akten, när tragedin hos familjen Macduff försätter scenen i ett ögonblick av stillhet. Här tar Kirsti Stubø som Lady Macduff tag om salongen med sin stillsamma diktion och det blir ack så tydligt att less is more.