En måste ju leva på Angereds Teater är en pjäs om rädsla och förakt i ett alltmer själlöst samhälle. Jonathan Lehtonens pjäsdebut är på många sätt en djupt gripande historia. Hans text brinner av vrede och engagemang och är, enligt egen utsaga, baserad på självupplevda händelser i tonåren.
Språket är snabbt och vardagsnära, på gränsen till trivialt. Det är stora och svåra frågor som behandlas men hur jag än söker så kan jag inte finna någon solid klangbotten för dessa att landa i. Att göra de kvinnliga karaktärerna pådrivande påstår författaren varit viktigare för honom än den rasistiska tematiken i pjäsen. Detta val ligger dessvärre stundtals föreställningen i fatet då Jenny Andreassons regi inte alltid förmår att leda skådespelarna till en balanserad nivå av trovärdighet. Jenny Andreassons gestaltning är dock i sin helhet omsorgsfull om än ojämn. Karaktärerna är i flera fall fint snidade och skådespelarna förvaltar dem väl.
Vardagsrasismen i förortsfabriken ställs bredvid de stridande ungdomsgängen som slåss för bekräftelse och tillhörighet. Framstående som alltid är skådespelaren Ove Wolf. Hans boffande Karzan försöker desperat att hoppa av våldskarusellen, men dras ständigt tillbaka in igen av lojalitet mot sin kära Jasmin (Julia Marko-Nord). Karzans vanmakt framställs med lika delar auktoritet och patos, vilket borde göra Wolfs väg mot de större scenerna allt kortare.
En måste ju leva är en viktig föreställning som visar på vidriga och sorgligt nog realistiska företeelser i vår samtid. Tråkigt nog håller föreställningen inte hela vägen, aktningsvärda ambitioner till trots.
Loading ...
