Rödnäsorna regerar! För en tid sedan läste jag ett animerat försvarstal för clownens röda näsa. Det var skådespelaren – och läraren i clownteknik – Per Sörbergs bidrag i boken Den skrattretande teatern, om humorutbildningen på Teaterhögskolan i Stockholm.
I En midsommarnattsdröm gör Sörberg just nu samma sak fast i praktiken – illustrerar övertygande sin tanke om att clowneri är grunden till skådespeleri.
Men gör han inte alltid det på scen? Jo, men det ovanliga är att denna gång är scenen alltså Berättarladan i Rottneros. En scen vi känner som platsen för den speciella berättarteatern signerad Västanå Teater.
Deras alldeles egna fusion av folktraditionsmagi och sagomytisk teater och dans till liveframförd modern folkmusik är ett koncept som man inte kommer undan att förhålla sig till när man kommer hit på årlig publikdragande sommarteater.
Frasen att man antingen älskar eller hatar konceptet ligger där på tungan, men att säga så är att göra det för enkelt för sig. Och framför allt gör man inte Västanåteamet rättvisa. Det här är en värld man får kliva in i.
En värld av Magnus Stinnerboms manande musik, av Bo Jonzons scenografi som gör det vackra teaterrummet mäktigt synligt, där Daniel Kullman och Henrik Borg målar med ljus respektive ljud, av Inger Hallström Stinnerboms som alltid danssvepande kostym, av Jimmy Meurlings koreografi, av Torbjörn Alströms masker …
Men om någon har muttrat om förnyelse medan verk efter verk – inte bara favoriten Selma Lagerlöf utan även förra årets finska nationalepos Kalevala – svepts in i konceptkostymen så kommer svaret med denna västanåifierade William Shakespeare. Send in the clowns!
Det oundgängliga gänget clowner – förutom Sörberg: Claes Åström, Anna-Lena Efverman och Lydia Flores Garcia – passar perfekt som teatergruppen som framför ”pjäsen i pjäsen”. Inget konstigt alls ur Shakespeareperspektiv, och naturligtvis inte ur folkligt berättarperspektiv heller när man tänker efter. Men det hinner man knappt göra mellan de rullande publikskratten åt både politiska subversiviteter (kungliga bröllop och oljekatastrofer) och under-bältet-vitsar.
Att clownpartierna bitvis hotar att ta över det övriga spelet, att det i ett par svackor blir tydligt att föreställningen verkligen är drygt tre timmar lång, att det i några röriga stunder är svårt att se berättelsen för allt berättande är några invändningar som nog ändå står tillbaka för helhetsupplevelsen.
Regissören Leif Stinnerboms bearbetning till ett skandinaviskt 1000-tal av kristendom och asatro är lyckad, och både naturpassionen och kulturpassionen blir vackert framförda budskap. Med oväntade skratt åt oväntade clowner.
Faktaruta |
Loading ...
