En midsommarnattsdröm på Stockholms stadsteater

RECENSION/TEATER. Alexander Mørk-Eidems uppsättning av En midsommarnattsdröm är en dråplig och träffande lek som vägrar hålla sig till några som helst traditioner. Nummers Anna Hedelius har sett hur en norrman kan driva med både Shakespeare och svenska midsommartraditioner.

Vi befinner oss i folkparken i Värmlands huvudstad Aten. Kulörta lyktor,
korvkiosk, slagsmål, ölburkar i varje buske, gummistövlar och färgglada regnjackor. Asch tusan, jag glömde myggstiftet hemma…
   Men vi befinner oss också i Stockholm, där skådespelare vars namn vi sett textade i fetskrift på löpsedlarna fått låna sin skepnad till karaktärerna i dramats skådespelartrupp. Det är också i Stockholm den ständigt kommenterande och illusionsbrytande Puck/Wolff (Rikard Wolff) hör hemma med sitt mindervärdeskomplex mot kollegan Jonas Karlsson (som spelade Puck i John Cairds Midsommarnattsdröm på Dramaten 2000). Slutligen placerar oss Göran O Erikssons översättning av Shakespeares naturmytiska text i 1600-talets England. Det är en text full av referenser till dåtidens England. Genom att förflytta handlingen till det svenskaste av svenska ger Alexander Mørk-Eidem oss möjligen samma upplevelse av dramat som dåtidspubliken.
   I En midsommarnattsdröm drivs kärleksfullt och ohejdat med typerna – syntaren Lysander (Andreas Kundler), depprockaren Helena (Frida Westerdahl), Olivia Newton John-kopian Hermia (Frida Hallgren) och Robert Plant-wannaben Demetrius (Johannes Bah Kuhnke) med elgitarren på magen och lidelsefullt gnolande Led Zeppelin-plågan ”Stairway to heaven”.
   En midsommarnattsdröm i folkparkstappning berättar om ombytlig kärlek och om fånigheter vi företar oss i förälskelsens (och fyllans) namn. Den berättar om maktintriger, divalater och om konfliktlösning a la scenskolemodell (med konfliktstrumpa). Den innehåller musikalsång, jenka, pretentiösa konstinstallationer, laddade lustar och stor komik. Kort sagt – här har man inte dödat särskilt många darlings. Resultatet blir lysande!