Det finns alltid en risk med föreställningar som går igen. En risk att det var bättre förr. Det blir tydligt i musikalen Spök som trots dragplåster i form av kändisar som Lena Philipsson, Måns Zelmerlöf och Loa Falkman och en nutidsanpassad, upphottad dialog ändå inte lyckas nå hela vägen fram. Istället för att vara en renodlad musikal med kusligt bra dansnummer och strålande sånginsatser så försöker den vara lite av varje. Lite nutid, lite dåtid. Lite rolig men ändå lite eftertänksam.
Handlingen är simpel. Den unge artisten Dante (Måns Zelmerlöf) har fått skrivkramp. Så när tillfället att få åka ut på landet, bortkopplad från alla störande moment, uppenbarar sig bestämmer han sig för att ta chansen. Föga anar han att han lurats dit för att bryta en förbannelse och ge de två uråldriga spökena Giljotina (Lena Philipsson) och Salmonella (Sussie Eriksson) frid genom att offra sitt eget liv.
Spök skrevs av Bengt Palmers och Björn Skifs 1982 och kallades musikalkomedi. Med den härligt förvirrade Skifs som det tilltänkta offret Dante och Martin Ljung i rollen som den blödiga betjänten Bernhard blev den till en viss mån odödlig. Detta berodde snarare på vissa rollprestationer och en speciell låt än ett oförglömligt manus eller handling. Något som ligger i fatet för de manliga huvudrollsinnehavarna i den nya uppsättningen anno 2013.
Tanken på att Måns Zelmerlöf skulle få jobba ihop med sitt dreamteam (Loa Falkman och Björn Skifs) kändes på förhand spännande men har i det här fallet snarare blivit till hans nackdel. Måns är ingen lysande skådespelare. Han är inte ens en bra skådespelare. Allt som oftast är det Måns vi ser och inte Dante (även om likheterna mellan de två kan tyckas vara många) och detta främst i scenerna med Loa Falkman (betjänten Bernhard). Möjligen är han lite för imponerad av sina idoler. Men det han inte bär upp i agerande tar han igen med sina sånginsatser (som alla är toppen utom just klassikern ”Fångad i en dröm” som blir lite platt i jämförelse med originalet av Björn Skifs) där han får visa att han är en tvättäkta sång-och dansman, dvs en musikalartist.
Även Loa Falkman lämnar mig en smula fundersam. Han verkar tycka att det är så vansinnigt rolig att axla rollen som betjänten att han blir en smula övertänd och jag får känslan av att han avviker från manus både en och två gånger. I övrigt är han precis så härligt disträ och busig som väntat.
Det som ändå gör föreställningen väl värd att se är den otroligt charmanta Sussie Eriksson som det pilska spöket Salmonella och den helt igenom strålande Lena Philipsson i rollen som det syrliga bittra spöket Giljotina. Både tillsammans och var för sig stjäl showen. Spöktanterna och de begåvade dansarna samt några snygga tricks i den andra akten som nog hade fått självaste Joe Labero att höja lite förtjust på ögonbrynen är absolut kvällens största behållning i en i övrigt inte särskilt kuslig men småmysig musikal.
Loading ...
