En ny Strindbergiana

Strindbergiana är en essäsamling, den femtonde i ordningen, som det till synes outtröttliga Strindbergssällskapet ger ut. Förmodligen finns det ingen författare som det har publicerats så mycket litteratur om i det här landet som Strindberg. Många tycker nog att det har gått till överdrift. Kan man verkligen säga något mer om honom? Ingenting är omöjligt. Men kan det fortfarande vara intressant, även för dem som saknar specialintresse i ämnet? Ja, det kan det faktiskt.

Här behandlas Strindberg som europé, Strindberg i Finland, Strindberg och folkrätten, Strindberg som e-postare, men det är egentligen först med fyra kvinnliga essäister som något av värde läggs fram. Kanske krävs det en feministisk underbyggnad för att för att komma vidare. Hans intolerans i allmänhet och kvinnohat i synnerhet har länge avfärdats som kufisk grinighet och närapå blivit en folklig lustifikation. Det är därför intressant att många kvinnor, så kunniga att de helt enkelt inte kan förbises, har tagit sig in på denna traditionsbundna domän och skaffat sig tolkningsrätt till hans texter.

Anna Cavallin blottlägger förmentheten i Strindbergs vänsterutopistiska novell ”Nybyggnad”, där den nya kvinnan enligt Strindberg är den traditionellt goda och vackra, medan blåstrumporna, de första lärda yrkeskvinnorna egentligen är fula och konservativa.

Amerikanskan Marilyn Johns Blackwell har gjort en så intressant analys av pjäsen ”Till Damaskus” att man omedelbart får lust att läsa om den med hennes blick. Grundhandlingen i pjäsen är en mans (kallad Den Okände) golgatavandring till självinsikt. Johns Blackwell tolkar dramat som en uppgörelse med de egna sinnenas bedräglighet, framför allt med synen, som vid denna tid ansågs vara ensamrådande så som empiriskt instrument. Och hon beskriver hur detta är dramatiserat i pjäsen: ”Vad den okände måste lära sig är just 1800-talets positivistiska bankrutt, den objektiva visionens kollaps. Den Okände tvingas erkänna det osynligas potens.” Denna uppgörelse banar enligt Marilyn Johns Blackwell väg för den moderna dramatiken.

Den tyska Strindbergsforskaren Karen Knape skriver en smula torrt om ”Toten-Insel”, en pjäs som hamnade i ”gröna säcken”, Strindbergs stora samling av utkast och fragment. ”Toten-Insel” var tänkt att ingå i ett större dramatiskt projekt som skulle skildra människornas själar i paradiset och helvetet – en dröm om ett allkonstverk som stannade på idéplanet. Knape vill gärna kalla det banbrytande att Strindberg låter pjäsen utspela sig i en värld som inte finns – i dödsriket.

Birgitta Nilsdotter reflekterar kring modersgestalten i ”Ett drömspel”, och finner en brutal uppgörelse med myten om ”den goda modern”.

Som helhet är denna femtonde samling av Strindbergiana mycket splittrad. Angelägna betraktelser blandas med kåserier. Ren kuriosa blir det när regissören Gordon Craig berättar om sitt möte med Strindberg i Stockholm år 1907. Han beskriver honom femtio år senare som eftertänksam och allvarlig, alltför allvarlig, med en egendomligt mjuk röst och den största gåspenna han någonsin sett.