Om godhetens grymhet

Även om det går att ifrågasätta varför samhällskritiken är gömd på Stadsteaterns minsta scen är det något lyxigt i känslan av att ta del av en så samtidigt intim som storslagen upplevelse som Rött och grönt.

Bryggans scenrum har blivit en rymlig black-box där ett klaustrofobiskt sänkt tak avspeglar det unket instängda som dramat så effektivt ska gestalta. Astrid Saalbach har byggt ett intrikat och förvånansvärt roligt dramapussel av en biståndsverklighet som svider. Först i slutscenen har alla pusselbitar lagts på plats. Bilden som framträder är motbjudande och kastar långa skuggor inte bara på väggarna utan över förfelade goda gärningar i utvecklingsfrågornas namn.

Rött och grönt har drag av Strindbergskt kammarspel. Pjäsen är en nutida spöksonat med sammansatta och sargade gestalter. Skådespelarinsatserna är genomgående mycket bra, men starkast lyser ändå Jacob Nordenson. Som cynisk översittare med koloniala tendenser och sprucken käke är han en vampyrlik Gubben Hummel, en av dessa från början goda människor som efter år i biståndssvängen suger musten ur både verksamhet och medarbetare för egen räkning. Hans fru Lilli (Sofi Helleday) har symptomatiskt tappat minnet i ett försök att undfly ett arbete som snarare stjälper än hjälper.

Som publik är det däremot svårt att fly. Det är en grotesk verklighet som möter oss. I synnerhet när det ovanför våra huvuden surrar av flugor som flockats kring kropparna av obarmhärtigt mördade barn.