Fördjupning [2006-04-05]

En ovanlig teaterresa

LULEÅ. Teaterresor har man ju hört talas om. Busslaster med publik som fraktas från teaterfattiga orter till storstäderna - till Stockholm, Broadway och West End. Bussteater är dock något helt annat.    Nummers Pelle Lindblom har åkt buss i Teater Scratchs regi.

En gråsprängd man med mustasch sitter längst fram i bussen. Han verkar lite förvirrad, hälsar lite för ofta på de som kliver på, kanske också lite för entusiastiskt. Kanske med lite för högt röstläge. En ensam man som förmodligen söker kontakt. En skolpojke tappar vanten medan han fumlar efter busskortet. Mannen reser sig för att gå av men hejdar sig, plockar upp vanten till pojken, vänder sig mot passagerarna i bussen och börjar prata.
   – Det här är förmodligen det mest knasiga jag har gjort i teaterväg, berättar skådespelaren Staffan Hammar efter premiären på den lilla bussföreställningen.
   Han verkar tankfull och en aning förbryllad. Han försöker analysera vad som egentligen hände under den där korta stunden. En buss är ju inget ställe där det brukar spelas teater. Situationen är ovan både för publik och aktör. De flesta verkade lyssna intresserat på den korta monologen. Men visst pep en och annan mobiltelefon i bakgrunden och någon ropade ”sluta prata nu, vi vill hem”.

Budskap om bälten
Men på det hela taget gick det bra, och det var sannerligen en annorlunda teaterupplevelse. Den korta historien handlar om en man som bara ska köra en kort bit med familjen i bilen. I stressen struntar de i bilbälte. De krockar, och mannen är den ende som klarar smällen. Han blir ensam kvar.
   Ta på er bältet i bussen lyder uppmaningen. En sedelärande historia. Teater Scratch från Luleå fick denna udda förfrågan att spela teater på buss av Vägverket, Länstrafiken och NTF. Trots att det numera är lag på att använda bussbälten är det bara mellan 20 och 40 procent som efterlever påbudet. Detta är alltså ett försök att med någonting annorlunda öka bältesanvändningen.
   – Jag har själv varit med om en bussolycka, säger Staffan Hammar.
   Det var på en lokalbuss i Göteborg. Han satt på det där nedfällbara sätet där det finns plats för barnvagnar. Och trots att det gick sakta, kanske högst 40 km i timmen, rutschade Staffan ner på golvet och klämdes fast under sätet framför.
   – Jag fick mig verkligen en tankeställare då, säger Staffan Hammar som numera alltid bältar sig.
   Kanske kunde teatern ge någon liknande fundering för passagerarna på buss 221 mellan Alvik och Luleå en grå och slaskig tisdagseftermiddag.

Pelle Lindblom

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare