Den här krönikan kommer att handla om rörelse. Eftersom jag är ett rörelsefreak jagar jag rörelseupplevelser som fågelskådare spanar efter fåglar. Att jag inte är ensam om detta insåg jag när jag hörde koreografen Veera Suvalo Grimberg säga ungefär samma sak. I somras skapade hon en koreografi för truckar som visades i mitten av augusti på Götaplatsen, så hon lever verkligen som hon lär.
* * *
En mulen, blåsig julikväll på Österlen traskade jag upp till Ale stenar och såg dem sväva i en evig ögonblicksrörelse på en scen som öppnar sig ut mot havet – och hela universum. De dansande stenarnas bundna energi fokuserades rakt ut i kosmos och jag tänkte att detta, det är den optimala dansföreställningen.
Talar man om rörelse får man ofta frågan, vad är dans? En fråga som är så knepig att den kan liknas vid buddistiska ”koaner”, frågor utan svar som hjälper människan att komma till insikt. Min insikt är att jag är intresserad av kroppars (mänskliga och andra) rörelse och rörelsens förmåga att kommunicera/stimulera tankar, emotioner och reaktioner.
* * *
Svensk teater har länge fokuserat på ord men i min mening handlar gestaltning mer om kropp än om ord. Någon som verkligen har förstått det är regissören Leif Stinnerbom. Hans tolkning av En Herrgårdssägen av Selma Lagerlöf som gavs på Västanå Teater (Berättarladan) skapade en fysisk upplevelse av smärtan i att vara anhörig till en psykiskt sjuk eller missbrukande person. Trots att varken text eller handling hade uppdaterats blev den gemensamma, fysiska undertexten i skådespelarnas och dansarnas kroppar så stark att den skapade en upplevelse av det tidlöst mänskliga.
* * *
Apropå, koaner så slutade sommaren i en spännande insikt. Vissa koreografer vill inte prata om sin koreografi eftersom de menar att det inte går att prata om rörelsen, vilket jag nog måste erkänna att jag har upplevt som rätt snobbigt. Men när jag såg Sidi Larbi Cherkaoui dansa på Dansens Hus i slutet av augusti upplevde jag att jag plötsligt fick en djupare förståelse – på ett ickeverbalt intuitivt sätt – för de rörelseval han gjort i End (ett verk för Cullbergbaletten). Denna upplevelse tror jag beror på att rörelsen förmår kommunicera en stor mängd information som skapar reaktioner på många olika plan. Men just på grund av denna rikedom av stimulans och också friheten i mottagande och tolkning är det svårt att överföra till ord det man upplevt genom rörelsen. Det kan ta lång tid – och jag funderar fortfarande på min upplevelse – och det kanske inte helt går att överföra eftersom rörelsen är mycket mer komplex och mångfacetterad än orden. Samtidigt är det just detta som gör rörelsen så spännande – och beroendeskapande.
Loading ...
