När Oda var liten lärde hon sig att le. Det var flickans uppgift här i livet. Att le vackert och pussa de illaluktande gubbarna god natt.
Jag såg aldrig den numera legendariska uppsättningen av Oda – saatans kvinna på Skånska Teatern som hade sin urpremiär för drygt 20 år sedan och kan därför inte göra någon jämförelse mellan då och nu. Dock mötte jag Oda, gestaltad av Margareta Larson, på Teater Sagohuset någon gång under 1990-talet. Och jag föll pladask.
Dag Norgårds manus är en utmaning för skådespelaren och en njutning för åskådaren. Porträtten av de självupptagna männen runt hjältinnan är inte nådiga. Ett exempel: efter att ha våldtagit Oda ber vännen Hans Jaeger henne att skjuta honom. Hon går med på detta. Hennes man, Christian Krogh, kräver att få följa med som moraliskt stöd i Odas svåra stund. Det assisterade självmordet misslyckas dock och det hela slutar med att Christian Krogh hotar med att ta sitt liv varpå Hans Jaeger uppbragt anklagar honom för idéstöld.
Männen tar stor plats i Norgårds manus, på gott och ont. Det är visserligen dråpliga situationer som gestaltas, men Oda hamnar i skymundan. Vem var hon? Hur såg hennes konstnärskap ut? Här läggs stor vikt vid att visa fram de skuldkänslor Oda kände över att vara en dålig mor. Jag kan dock inte låta bli att ställa mig frågan om det inte är en manlig efterkonstruktion. Skulden känns pålagd.
Med sin gestaltning av Oda lyckas dock Chatarina Larsson göra något jag sällan upplevt på Hipps svårspelade scen. Med enorma karisma och berättarglädje fyller hon den med en själ. Jag kan inte göra annat än återigen kapitulera inför den temperamentsfulla och besvärliga konstnären Oda.
Loading ...
