Den inledande barndomsskildringen i romanen Blonde är något av det mest skrämmande som jag har läst. Den beskriver hur en faderlös flicka tillbringar sina allra första år växelvis hos sin mormor och sin sinnessjuka mamma. Snart lär hon sig att förställa sig för att inte göra de människor hon är beroende av missnöjda. Tidigt anar sig Norma Jean Baker till de strategier som krävs för att överleva. Hon lyssnar in sin nyckfulla omgivning och därefter agerar hon så som det förväntas av henne – agerar för att behaga den omvärld som ter sig okontrollerbar och skrämmande. Hon blir en människa med ett inre tvång att först bli sedd och älskad och sedan straffa och överge dem som älskar henne.
På ett plan lyckas hon över all förväntan. Hon blir en av nittonhundratalets största filmikoner och evig symbol för den sexiga och veka blondinen.
Fiktiv på gränsen till verklighet
Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates har skrivit en roman på nästan niohundra sidor om skådespelerskan och människan Marilyn Monroe. Hon kallar sin berättelse för fiktiv, och en av finesserna hos den är att den trots detta hela tiden utspelar sig precis på kanten till verkligheten.
Det Joyce Carol Oates berättar är historien om att ständigt söka efter rätt förställning, att ha de rätta tonfallen, det rätta utseendet, leverera de rätta svaren – så att man blir älskad. I slutändan handlar det kongenialt om att spela, iscensätta själva Skådespelerskan.
Men givetvis talar romanen om långt mer än bara det. Blonde är en berättelse med ett häpnadsväckande driv i, ett oväntat och levande gestaltande av ett hopplöst tragiskt människoöde. Berättelsens tragik ligger mycket i att Skådespelerskan inte stannar kvar på teaterscenen eller filmduken, utan kliver ned i själva livet och fortsätter agera i de allra mest intima och privata sammanhangen. Hennes förställning sker i ett slags hjälplöshet inför omgivningens krav på henne som objekt. Ett krav så starkt att hon inte någonsin förmår vara sig själv. Ständigt styrs hon, både konstnärligt och privat.
Skådespeleriets grunder avhandlas
Dessutom handlar boken mycket om skådespeleriets grunder och förutsättningar. Det är uppenbart att Joyce Carol Oates har läst på om ”method acting” – den amerikanska skolan där ryssen Stanislavskij är ledstjärna – som har inspirerat så många av de stora skådespelarna: Marlon Brando, James Dean och Montgomery Clift. Alla gick de på den legendariska scenskolan Actors Studio i New York.
Men var Marilyn Monroe skådespelerska? Utan tvivel. Marilyn i romanen tar sitt skådespeleri på stort allvar och ett par av kapitlen ger faktiskt en djupdykning in i metodskådespeleri. Hon stod på scen i Broadway och spelade in ett antal filmer som bärs av hennes spröda, motsägelsefulla gestaltning. Att yrke och person sedan blandades ihop är märkligt, men faktiskt inte särskilt ovanligt. I varje fall inte när det handlar om konstnärliga arbeten, som har en tendens att flyta in i det privata. En roll kan vara svår att skaka av sig efter arbetsdagens slut. För skådespelaren ligger ju dessutom yrke och kändisskap farligt nära. Att kväll efter kväll vinna uppskattning genom att förställa sig inför en publik i en teatersalong kan lätt lura en att börja agera inför en publik som läser veckopressen.
Den ultimata Monroe-skildringen
Joyce Carol Oates ger inte bara en tragisk och gripande, utan även en fullt trovärdig skildring av hur Marilyn iscensätter sina roller både som privatperson och skådespelare. Detta torde nog vara den ultimata Marilyn Monroeskildringen som någonsin gjorts eller kommer att göras.
Loading ...
