Trots att William Shakespeares ursprungliga skog utanför Aten är fjärran, så är Anna Bergmanns uppsättning av En midsommarnattsdröm fundamentalt skogstokig. Inte ett enda infall, inte en enda gestaltningsidé har utelämnats – tysk regiteater betyder i det här fallet i praktiken att regissören häller ut sin hjärna på scengolvet och låter oss slaska runt i innehållet: scenen vattenfylls alltmer under föreställningens gång, teaterblodet stänker alltmer, det sugs av och tas bakifrån i parti och minut, svenska, tyska och engelska processas i en salig blandning av den – och det bör sägas mer än en gång – enastående ensemblen.
Man frestas nästan att citera den lika berömda som nedgörande recensionen av Ingmar Bergmans film Gycklarnas afton: ”Jag vägrar /…/ att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången, även om jag kan tänka mig att menyn varit god från början.” Särskilt som nämnde demonregissör plötsligt dyker upp när den magiska figuren Pucks huvud slits av och blottar Bergmans nuna och sedvanliga basker.
Fast det vore kanske att vara alltför fyndig – och alltför negativ. Det är rätt roligt att notera den uppsjö av musikaliska och (populär-)kulturella referenser som väller fram. Alltifrån en lysande mashup med Radioheads Creep och Abbas The winner takes it all, till den nyuppfunna karaktären punk-Strindberg i läderbrallor och en t-shirt som deklarerar ”Fuck Ibsen”.
Det tyska teamets metod med att förvandla älvkungen Oberon och älvdrottningen Titania till vampyrer är i grunden rätt fiffig – ett övernaturligt väsen har bytts ut mot ett annat, och med hjälp av blodsugarmetaforer kan man säga att historiens svallande kärlekslustar, förvecklingar och allmänt partnerbytande intensifieras och förstärks.
Men hur var det nu med handlingen? Med den shakespeareskt förtrollande klangen, där det under allting finns något berörande mänskligt?
Nej, redan när vi från första början förs in i mörkret på Club InVein till dunkande catwalkspresentationer av de medverkande, står det klart att vi rör oss någon annanstans – på den förföriska underhållningens bländande altare där allt är ett spel, ett coolt poserande för den här föreställningens främsta målgrupp: de teaterovana, men ack så förmodat vampyrfrälsta ungdomliga besökarna.
Bergmann frammanar ett tillstånd där handlingen har spelat ut sin roll, för att i stället tas över av larmande och i grunden betydelselösa montage.
Loading ...
