Vi befinner oss i Magnus ”Mankan” Nilsson-land, ett land där konsten att bli och att vara människa ständigt tycks invänta det rätta tillfället, den ultimata passningen.
Men, som pappan i föregångaren Min store tjocke far säger: till och med i paradiset drar det. Absolut, farsan – och den sista matchen kommer vi alla att förlora. Can’t win ’em all.
En helt underbar abrovink om livet, döden och kärleken – även till fotbollen, närmare bestämt IFK Norrköping – är i vilket fall Östgötateaterns uppsättning av Vi skojar i morrn.
Ett slags fristående fortsättning på den självbiografiskt inspirerade Min store tjocke far, placerad i nutid men förankrad i det förgångna och känsligt uppfångad i Stina Anckers regifamn.
Spelplatsen, designad av Agneta Skarp, är anspråkslöst nostalgisk. En torpveranda, delar av en grusgång, några kvadratmeter konstgräs. Ett uthus, ett par nergångna trädgårdsmöbler, ett körsbärsträd gradvis skiftande från vårblom till höstfärger och så den vitblåa himlen därtill.
Ja, visst suckar Anton Tjechov tydligt i andanom: en sista gemensam sommar på torpet, och sedan?
Kommer verkligheten att ge den olyckliga familjen ett bra slut? Den 77-åriga mamman Matilda i Mona Lundgrens ljuvliga tolkning. Klok som en bäver, tjatig som en morsa, mer förtjust i sill och potatis än thaimat. Har hon gjort sitt på jorden?
Ska hennes skuldbelagde son, komplext fångad av Peter Sundberg, någonsin lyckas skriva färdigt sin bok om livet med fotbollen (som Magnus Nilsson själv gjorde, i Nästa år tar vi guld, morsan), och kommer han äntligen att försonas med sin dansbegåvade dotter, fint gestaltad av Johanna Thor? Deras AIK-supportige och omtänksamme kusin, Tobias Almborg på östgötskt spelhumör, har han mer i skallen än bollar och gökur?
Den sedan länge döda pappan, med lika mycket sinne för Franz Schubert, Georg Friedrich Händel och Giacomo Puccini som för fotboll – Olle Persson är bokstavligen en tondramatisk skänk från ovan, med sin anade, men högst hörbara närvaro.
Vad ska ”di styre mä” framöver? Vad handlar livets korta kuplett egentligen om – skojar vi i morrn, eller ser vi allvaret idag?
Jag är inget fotbollsfan (vore jag det, så skulle MFF vara mitt lag), i gengäld höjer jag en leende vimpel åt denna älskansvärt vemodiga och humoristiskt skrovliga pärla.
Loading ...
