Det verkar finnas många språk i ditt liv?
– Det stämmer, delvis. Jag skriver mest på svenska, men jag arbetar ibland i Quebec i Canada, och då blir det franska. Därutöver talar jag spanska och lite tyska. Det är intressant med blandspråk, bastarder och avarter. Cirkusen har också sitt eget språk, liksom teater- och operavärlden. En kväll stannade jag kvar på Cirkus Scott och hörde för första gången där Henry Bronett och artisterna talade en häftig blandning av italienska – många cirkustermer är på italienska – ryska, polska, franska och andra språk som sönderdelats och blandats till dess att det blivit ett eget språk. Ett språk jag ville pröva att använda i Orfeus.
Möjligheten till mångspråkighet, hur viktig är det för dig?
– Det ger form och klang, det gör att man inte längre befinner sig i sin egen lilla granskog utan i en stimulerande mångkulturell miljö. Jag fascineras också av det som sker med människor när de inte talar sitt eget språk. Man får uppfinna andra sätt att uttrycka sig.
Märks detta i ditt eget sätt att använda språk på scenen?
– Eftersom jag oftast arbetar med ny scenkonst är det naturligt för mig att använda mig av olika språk. Den sortens kompanier har ingen hemmascen utan turnerar och därför är det mest naturliga att arbeta och spela på engelska. Där berättar man lika mycket med visuella medel som med tal.
Hur ser du på användningen av språket i den svenska talteatern?
– Jag är kluven. Jag är själv fascinerad av det språkligt komplexa, jag gillar ett rikt och särpräglat språk på scenen, inte det naturalistiska språket som påminner om språket i tv-såporna. Å andra sidan tror jag teatern skulle må bra av att bli mindre litterärt berättande och bunden till den litterära texten, den borde hitta sina egna berättelser, verkliga historier som kräver ett annat berättande och ett annat språk. Den språkligt begåvade teatern skapar sitt eget språk, men idag är det som om man inte riktigt vågar, men det kanske ändrar sig.
Loading ...
