Döden luktar vaniljDock- och skådespelaren Lasse Sonnesjö och skådespelaren Eva Johansson tillsammans med Signe-dockan i Byteaterns En stund på jorden. Foto: Bertil Hertzberg
Recensioner [2008-09-30]

Döden luktar vanilj

En stund på jorden av Lars Sonnesjö
Scen: Byteatern
Ort: Stockholm
Regi: Karin Parrot Jonzon
Scenografi: Lasse Skarin
Medverkande: Lars Sonnesjö och Eva Johansson
Dockmakare: Bodil Göransson
Länk: Byteatern


RECENSION/TEATER. Teaterhändelser i utsökt pocketformat kan vara som gåvor. Fyllda av allt det där viktiga om livet och döden, och som lämnar kvar en stillsamt uppfordrande knyck. Som Byteaterns pjäs En stund på jorden.

Tänk att jag ideligen glömmer, fastän det kommer att sägas igen (intill tidens ände): En stund på jorden är allt vi har. Mer gives icke.
   Av de lokalt välkända Kalmarsyskonen Henning och Signe Kullzéns historia har blivit just en sådan juvel – njutbar även för utsocknes. Och om råmaterialet utgörs av deras liv, från 1800-talets slut fram till 1985, så är det proffsverktyg som finslipat det.


Lars Sonnesjös vemodigt berättande, ibland spröda – som speldosan vars toner klingar så vackert i andra akten – manus, inspirerat av Hennings dagböcker. Karin Parrot Jonzons varsamt humoristiska regi. Dockmakaren Bodil Göranssons fantastiska Signefigur. Skådespelarna Lars Sonnesjö, tillika dockspelare i akt två, och Eva Johansson. Idel äkta vara.


En stund på jorden utspelar sig i dödens absoluta närhet och Lars Sonnesjös Henning är försten ut i närkontakten med Eva Johanssons lätt teatralt utstyrda dödsängel med tillhörande fjäderboa. Mörkret omsluter den sjuke Henning, men före den Stora Resan återstår en mindre: Hågkomsternas. Livet som det blev. Sorg och drömmar. Ensamheten, trots alla resor ut i Europa. Lite rajtans i Hamburg och Paris går an, hemmavid tar blygheten över. 


I Kalmar formar sig dagarna efter hans egen antikvariatsrörelse och systern Signes pappershandel. I våningen ovanför bor de tillsammans, decennium efter decennium, alltmer vilsna inför moderniteterna.
   Samspelet mellan Lars Sonnesjös Henning och Eva Johanssons i allt mycket frigående ängel är skönt att se. Ett omaka par som hittat helt rätt; den ena mänskligt längtande, den andra nyfiket saklig, ibland oväntat temperamentsfull.


Efter paus väntar Signe i sin affär bland tidningshögar och bokmärkespärmar. Brodern är död, men ängeln desto mer på plats – det är dags även för systern att tänka tillbaks. Och som dockspelaren Sonnesjö lyfter fram henne! Så levande gestaltat. Så otroligt rörande. Så mästerligt.
   ”Visst luktar det vanilj?” frågar Henning sin ängel. ”Visst luktar det vaniljbullar”, undrar Signe. 


Ja, kanske kan döden dofta så – eller rör det sig möjligen om en framtidsaning från nuvarande Kullzénska Caféet?

Margareta Wiman

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (2 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare