Som teatermänniska är det ju mycket viktigt att man är fri. Både fysiskt och psykiskt. Varför vet jag inte, men det är bara så. Det är en dogm. Man ska kunna gå ner i brygga och acceptera det mesta. Man ska kunna göra djur-improvisationer och berätta om allt. Man ska inte ha en massa spärrar. Det är jobbigt med spärrar, om man har spärrar så är man ofri. Och man ska inte vara ofri. Nej. Det ska man inte vara. Man ska kunna se sina arbetskollegor i ögonen och säga: jag ser dig och jag förstår dig och det är bara bra att vi är olika, för tänk var tråkigt det skulle vara om alla var lika.
Det är precis så som mammor och pappor approachar sina mobbade tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter. Men dom ljuger. Tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter är noll värda i den verklighet som är deras, dvs. i skolan.
När ett tjockt adopterat barn med läs- och skrivsvårigheter står mobbad och utskrattad i duschen efter jympan så hjälper det inte särskilt mycket att mamma och pappa kvällen innan har sagt ”tänk vad tråkigt det vore om alla var lika.”
Jag undrar om alla teatermänniskor är tjocka adopterade barn med läs- och skrivsvårigheter. Kanske inte helt bokstavligt talat, men jag tror att de flesta teatermänniskor nånstans inne i sig har ett tjockt adopterat barn med läs- och skrivsvårigheter. Kanske är det därför teatermänniskor vill bli accepterade som dom är. Att bli sedda som dom är.
Allt det här låter ju jättefint. Men då ska jag berätta, kära vänner, att riktigt så fint är det inte i verkligheten. I verkligheten råder en fri-fascism. Är man ofri så ska man utplånas, då har man inte i teatervärlden att göra. Då ska man ut och det kan inte gå fort nog. Då ska man åka plingplongtaxi tillbaka till kostym-världen, dvs. den ofria världen där folk har en massa spärrar och inte vågar se varandra i ögonen.
I den ofria världen jobbar man med data eller nåt annat ofritt yrke. Vi har sett ofria människor representerade i många teaterföreställningar. I en dammig Galeasen-föreställning kanske. En man med bakåtslickat hår och portfölj kommer in på scenen och ett sus går igenom den initierade publiken. Djävulen är i lokalen. Mannen med bakåtslickat hår och portfölj är NATAS.
Jag märker det hos mig själv. Jag är uppfostrad till att hata dom ofria. När jag analyserar texter kommer jag ofrånkomligen fram till att det handlar om en liten persons kamp för frihet, det lilla människobarnets kamp mot kostymvärlden. Hur patetiskt kan det bli? Men det har hänt att till och med jag har känt djävulen andas mig i nacken. I skolan, på den fysiska träningen, har jag vid några tillfällen känt mig ofri.
Det här är inte lätt att skriva om, jag hoppas ni förstår det. Jag hoppas att ni ser mig och respekterar mig för att jag vågar komma ut ur skåpet. Jag kommer ihåg en gång, i ettan, när jag skulle massera Niels fötter. Och Niels fötter luktade verkligen så FÖRDJÄVLIGT äckligt. Jag tvekade en enda liten sekund och Niels slog larm på direkten som den ambitiösa angivare han är.
”Fröken! Fröken! Anna vill inte massera mina fötter!” Allting stannade liksom upp och jag blev tomatröd i ansiktet och fick akuta vallningar trots att jag var 24.
Läraren avbröt omedelbart undervisningen och jag fick sen, tillsammans med henne, gå naken i cirklar och tända rökelse och tvinga bort de onda andarna från rummet. En annan gång när vi gjorde nån slags Tai-chi, kom självaste rektor in och skrek till mig: ”Andas djupare, slappna av nu för fan!” Skämmigt.
Därför är det så skönt att det finns folk som… ja…till exempel… Robert Wilson! Robert Wilson är teatermänniska OCH kostymmänniska på samma gång. Han är en levande Benetton-reklam: teatermänniskan och kostymmänniskan hand i hand.
Men vänta lite här… hold your horses… det här hänger inte ihop. Teatermänniska och kostymmänniska på samma gång… det går ju inte! (Äntligen får jag användning för mina tio poäng i logik!) Låt mig se… varje gång jag har träffat Bob så har han haft kostym på sig. Bobs assistenter intygar att han till och med har kostym på sig i sängen. Jag tror vi kan konstatera att Bob är en kostymmänniska. Alltså är han inte en teatermänniska. Jag är ledsen, men det kan han ju i rimlighetens namn alltså inte vara. Herregud, vilken insikt.
Det är en mörk dag idag. Jag vill att ni alla, tillsammans med mig håller en tyst minut. Ja, det känns faktiskt som om han är död. För om någon inte är en teatermänniska så är han ingen. Så Bob får väl stå där i duschen tillsammans med dom tjocka adopterade barnen med läs- och skrivsvårigheter. Men Bob kommer säkert att ta med dom till Watermill och… adoptera dom en gång till!
Nästa gång kan ni läsa om hur jag, med hjälp av min inre Anne Rice, lyckas väcka Bob från de döda. Tänk gothic…
Loading ...
