Camilla Kemi tillhör första årskullen teaterelever. Då var linjen tvåårig, nu är den ettårig. Utbildningen är bred och ger kortare glimtar av teaterns alla delar: lite smink, några dagar ljus och en del scenografi. Eleverna gör några uppsättningar per år. Skolans vilja är att de ska finnas med när något händer i Kirunas kulturliv. Skolan har några fasta lärare och en del gästlärare, företrädesvis från Norrbotten. Samiska teaterns etablering i Kiruna öppnar för nya samarbeten.
– Alla människor borde få ta del av en sådan här kurs, det är väldigt stärkande. Man mår bra, därför att man vänder ut och in på sig själv varje dag, jobbar med sina egna känslor. Det är jättetungt emellanåt, men det är också nyttigt att upptäcka, säger hon.
Skådespelarträningen var en av godbitarna tycker Camilla.
– Man känner instinktivt, aldrig i livet, jag gör det inte, jag klarar det inte! Och så gör man det … det går inte att beskriva känslan!
Brev och intervju antagningsprov
Varje år söker runt trettio personer utbildningen. Antagningen bygger på ett personligt brev och en intervju. Till hösten brukar ungefär femtion av de sökande börja.
Efter utbildningen fick hon praktik som regiassistent på Norrbottensteatern. Där har hon även jobbat som bland annat tekniker och statist.
När den fria gruppen Lule Stassteater behövde en skådespelare fick hon hoppa in där. Där regisserade hon även gruppens barnföreställning ”Dillerdaller”.
Svart på vitt
Räcker teaterlinjen i Kiruna som skådespelarutbildning?
– Jag tror inte man kan säga att man någonsin blir färdig skådespelare, det är ett livslångt projekt. Det är svårt att säga. Som grund, javisst. Men som sagt, jag vet vad jag har fått, men jag vet inte vad jag kunde ha fått. Scenskolan är ju fyra år, man tänker ”what else?” Det finns ju säkert massor som man inte har en aning om.
Varför valde du Kiruna?
– Det är helt Harry Nymans (lärare på skolan, numera gästlärare) förtjänst. Jag hade sökt lite överallt och kom in på de jag sökte. Jag ringde runt och pratade med de andra.
– När jag pratade med Harry, då kände jag direkt, wow han tog mig med storm, vilken värme. Han var bara urmysig, det var så självklart när jag hade pratat med honom. Naturligtvis är det Kiruna jag ska gå i!
På vilket sätt har du nytta av utbildningen nu?
– På alla möjliga sätt. Jag har alltid varit intresserad av teater, ända sedan barnsben, men aldrig riktigt tagit tag i det. Det har tagit mig sådan vansinnig tid att besluta mig för att göra det här. Men därmed har jag upptäckt saker om mig själv som jag inte visste fanns där. De där två åren har stärkt mig, självförtroendemässigt, i självkänsla.
– Wow vilken tur att jag gjorde det där, annars hade jag kanske fortfarande stapplat runt och inte vetat vad jag egentligen vill. Det jag pluggar till nu är bara att gå ett steg längre.
Är det många av dem du gick med som fortfarande sysslar med teater?
Camilla räknar fram en efter en: Staffan, Jenny och Irina har en fri teatergrupp i Kiruna, David på scenskolan, Ika studerar teater i Frankrike, Mimmi jobbar med amatörteater i Kiruna … några gör andra saker men ganska många håller fortfarande på.
Camilla har sökt teaterhögskolan och regilinjen på Dramatiska Institutet, utan framgång.
Hon är inte intresserad av att söka vidare.
– Regissera kan man göra ändå, jag behöver inte gå DI för att fixa det. Det enda det handlar om då är att man blir på något sätt professionell. Det är samma med scenskolan, då är man skådis på papper, men man kan vara det ändå och klara sig i alla fall, även om det är svårare.
– Jag har inga ambitioner att hamna bland Kjell Sundvall och grabbarna, jag tycker bara att det är vansinnigt kul att syssla med, i största allmänhet.
Loading ...
