Jag känner mig som en social turist, ett slags förfallspornograf.
Det är betongen i Alger och i den sitter tre killar. Det är drömmen om pengar, drömmen om tjejen och drömmen om nästa piller som dominerar. Det röks, knapras och dricks konstant under en och en halv timme på Södra Teatern.
Killarna träffas för att festa och avslutar dagen på en strand. Under festandet träffar de bekanta, får veta hemska saker, blir arga och mer förtvivlade – och tar ett piller till. Det är terrorexplosioner som skadar flera människor, det är religiöst våld. Killarna slår ner förbipasserande i desperation – pjäsen är född ur det politiska läge som rådde i Algeriet då det islamiska partiet FIS satte skräck i landet med sina intensifierade terrorattentat.
Skicklig språkbehandling
Skådespelarna (Bahador Foladi, Omid Khansari och Shebly Niavarani) rör sig skickligt mellan tre språk, ett låtsasspråk som i original består av bland annat arabiska, franska och berbiska ihopmixat till vad författaren utttrycker det som, ett bastardspråk (i den svenska översättningen av Katrin Ahlgren liknar det närmast förvriden rinkebysvenska).
Frågan är, hur mycket trippad dialog på låtsasspråk om hur apelsinens kärnor kom in i apelsinen orkar man? Inte så här mycket. Självklart finns det i pjäsens alla lyriska ordlekar lager av symboler och metaforer, men till slut blir det som att vara på en fest där de flesta plötsligt upplever att fiskarna i akvariet är det roligaste de sett – och själv har man inte gjort mer än druckit ett glas vin. Jag upplever det som om det enda regissören velat gestalta är drogerna, men inte orsaken till dem – eller dess konsekvenser.
Det är Norén och någon dokumentär om Rågsved 1983 applicerat i ett nutida trasigt Alger. Resultatet blir en apelsin full av kärnor som regissören inte har lyckats öppna. Eller för att låna ett citat från pjäsen: ”Inuti, hur gjorde dom, kärnorna? Inuti apelsinen, det är ju stängt runt om”.
Loading ...
