”Någon sommar springer vi lyckliga ner mot stranden. Och då är det någon som hänger lappen runt vår hals. Lappen som vi själva inte kan läsa, men alla andra.”
Michael Nyqvist tittar på mig medan han citerar fritt ur minnet. Han bär svart polo, på bordet står en caffe latte. Genom de stora fönstren bakom honom syns ett litet torg, med gungor och gräsmatta. Längre bort ligger en stor ljusgul skola.
– De raderna handlar om det där som jag tycker är så svårt, fortsätter han. Att andra säger vem man är.
Här börjar intervjun med 51-åringen som varit verksam som skådespelare i halva sitt liv och numera är en såpass berömd filmstjärna att han mer sällan sitter med en reporter på det här viset – i ett flera timmar utdraget samtal om livet och dess outgrundliga gåtor (däri inkluderat havsvarelser som den fula hornsimpan). För när man skrivit på stora internationella filmkontrakt blir kontakten med medier mer styrd. Då handlar det oftare om pressträffar inför en premiär, tillfällen då även svenska reportrar får vara nöjda om de får 20 minuter med Mr Nyqvist.
Faktum är att han inte ens är i Sverige särskilt mycket nu för tiden. En stor del av året arbetar och bor Michael Nyqvist på andra ställen, som New York, Paris och Kanada. Snart ska han resa ut igen för att filma. Men den här veckan är det lugnt och när jag frågar var han vill ses, blir det stamhaket på söder i Stockholm. Här känner han flera i personalen och bland gästerna. Några kvarter norrut ligger hans hem, händelsevis i samma hus som poeten Tomas Tranströmer bor (”det närmaste jag kommit ett Nobelpris”, flinar Michael Nyqvist) …
Men var var vi någonstans? Jo, i det som han tycker så väldigt illa om: Att andra säger vem man är. Samtidigt som han konstaterar det, sitter jag redo att ställa fantastiskt många frågor för att ringa in personen Michael Nyqvist. För att småningom kunna berätta för er kära läsare … just precis, vem han är. I efterhand tänker jag att hans vilda associationer och tendens att hamna på udda stickspår i samtalet är smidiga sätt att undgå inringningen. Han glider undan med ett infall, en rolig tanke, så att jag inte ska få någon chans att hänga på honom den där förhatliga lappen.
– Trots att jag tycker att det är så störande har jag valt ett yrkesliv där folk ständigt har åsikter om hur jag ska vara. Det är väl kontrafobiskt, säger han och skrattar.
Det är skönt när han kan varva uppdragen som skådespelare med perioder av skrivande. Då får han skapa helt enligt eget huvud och vara i fred. Jo, han har ägnat de senaste veckorna i Sverige åt en ny bok, men allt är störthemligt. Munkavle på. Kan han inte åtminstone berätta vad det är för genre?
– Tankar … eller betraktelser kan man säga. Jag tycker så här: Livet utspelar sig i ögonvrån. Det spännande finns i kanterna på något sätt. Som när jag reser, då tycker jag att bakgatorna är roligare än huvudgatorna. Eller, jag hörde en så fantastisk grej på radion …
Han återger på vagt småländsk dialekt en liten pojkes ord om sin resa till Indien: ”Det var roligt, men inte alla gånger, för en tiggare kom och hade inga händer, och sedan kom en annan tiggare och han hade händer.” Detaljen som berättar mer om upplevelsen av Indien än alla sevärdheter sammantagna.
– Eller ta den där gången på Lidingöbanan, när jag var barn. Mannen som sa till sin stojande son: ”Håll tyst, annars slår jag ihjäl dig.” Så, bara. Blörp. Jag glömmer det aldrig. Var det något som flög ur honom, eller var det beskrivande för hur de hade det hemma?
Michael Nyqvist är 51 år och älskar långkok. Foto: Morgan Norman
Jag kommer att tänka på Michael Nyqvists debutbok När barnet lagt sig. I den skildras hans pappas sista ord på dödsbädden, som var: ”Slå mig inte, far!”
Det är otroligt starkt.
– Eller hur. Han blev misshandlad hela sin uppväxt.
Vad hoppas du själv ha som slutreplik?
Michael Nyqvist ser på mig som om jag är från vettet. Jag tittar urskuldande tillbaka:
Okej, konstig fråga. Men tänk på det mer som en kommentar till hur du vill leva. Själv vill jag kunna säga något i stil med … ”Det var bra. Jag älskar er alla.” Inget originellt, men stabilt och förnöjt. Han tittar ut genom fönstret.
– Ähh. Lägg av. På min dödsbädd?
Och så höjer han hakan, eftersom han är en tillmötesgående man och filmstjärna, och deklamerar:
– Hoppas vi ses …
Paus, och så ett tillägg:
– Jag har lagt en bomb i källaren.
Befriande skratt.
Sedan tillbaka till självbiografiska boken När barnet lagt sig som kom för tre år sedan. I den märks hans blick för det betydelsemättade lilla och hans känsla för symboliken i en enkel replik. Boken handlar om hur Michael Nyqvist fick reda på att han var adopterad – och hur han letade upp sina biologiska föräldrar, mamman i Stockholm och pappan i Italien.
– Jag stod mitt i livet och ville gå ut med min historia, som stöd för andra människor med liknande erfarenheter, säger han.
Det var ju i en artikel i Vi, för fem år sedan, som du berättade allt offentligt för första gången.
– Är det fem år sedan? Spännande! Ja, först i Vi. Sedan blev det sommarprat i radion och så bok.
Var står du i dag?
– Med det bagaget? Hmm. Vet du, jag har faktiskt saknat … det ouppklarade … kan man säga. Det låg som en orolig kudde under huvudet hela tiden. Jag kan sakna det.
Hur menar du?
– Det var lättare att få en kick i roller när man hade något ouppklarat inom sig. Sedan är jag egentligen en mycket bättre skådis i dag, det där var mer någon spänning som försvann.
Du blev av med smärtan från det förflutna?
– Man blir inte av med smärtan. Man blir av med laddningen kring den. Så här fem år senare har jag accepterat mitt eget öde, det är inget jag slänger i ansiktet på folk längre.
Hur slängde du då?
– Ja, det kunde ibland kännas som att ha Tourettes, att jag i alla möjliga sammanhang uttalade: ”Och jag är adopterad.”
Han gör en skämtsamt högtidlig min.
Som något slags chockeffekt?
– Jag ville åt alla effekter. För jag ville ju själv förstå det från alla håll och kanter. Sedan fanns ju andra vinster också. I -ton-åren var det bra att avslöja att man var halvitalienare för tjejer man ville vara ihop med. Men vad jag ville skildra i När barnet lagt sig var tomheten som uppstår när man inte vet första kapitlet i sitt liv. Hur man liksom hänger i existensen. Och den svidande känslan man har av att vara andrasorteringen.
Att vara bortvald?
– Ja, bortvald och sedan vald på grund av något. En annan intressant sak för mig har varit att mitt första levnadsår på barnhem, som jag ju inte minns, är kopplat till ett ordlöst språk, eftersom jag inte kunde prata. Och samma ursprungliga kommunikation är vad jag arbetar med som skådespelare. Språket bortom orden – det är ytterst det som gör att man går genom bioduken, eller över scenkanten.
Det är ingen slump att du blev skådespelare?
– Definitivt inte. Och när jag går in i roller så dyker adoptionen upp. Som när jag spelade Platonov på Dramaten, han blir kär i alla och har väldigt kort närminne. Det är roligt och drabbande när man läser, men hur koppla detta till mig? Då kom jag på att han säkert blivit bortlämnad som barn. Och så – blurupp – var jag inne på det där.
Blurupp. Blörp. Uuhh. Uäääh. Michael Nyqvist har ett helt arkiv av ljudeffekter som ni kommer att märka. Och även av lustiga nyordbildningar i stil med pruttokig, knassnäll, spruttgalen, fjompnostalgisk. Han använder mycket liknelser också, som den här:
– När man jobbar med en roll kan man få en känsla av att kroppen är som en stor hangar. Att det finns så många grejer att upptäcka, att man blir jättevid. Och rätt tom. Som skådis finner man rollen i sina egna erfarenheter. Man har sina färger och kan blanda dem för att få fram nya, men de måste i grunden vara ens egna. Annars blir det clownkonster.
Om skådespeleri: ”Jag är så självkritisk att jag efter föreställningen kan få lust att gå runt i publiken och be om ursäkt.” Foto: Morgan Norman
Två av dina senaste filmer är actionrullarna Abduction och Mission: Impossible. Du har blivit Hollywood-stjärna. Hur är det?
– Öhh. Jaa. Oj.
Han stirrar framför sig ett slag. Säger sedan:
– Jag har faktiskt inte sökt mig dit, utan det kom bara. Jag hade mer tänkt att om det blir utländskt så blir det franskt eller italienskt. Europeiska ”ledsen-i-köket”-filmer, typ.
Hur går det till när du får jobben, ringer amerikanerna på din mobil, eller?
– Ja, eller någon agent. De skickar rollen, eller man pratar på Skype. Man jag har väldigt svårt för att provfilma, värre finns inte. Det är en sådan där barnhemsgrej.
Att du kan bli bortvald?
– Ja, jag tycker att det är skitjobbigt. Jag har gjort några provfilmningar – totala katastrofer! Jag blir bara konstig och nervös.
Du tillhör Dramatens fasta ensemble, men senast du var med i en teateruppsättning var Jane Eyre 2009. Kan du sakna att spela teater?
– Javisst. Men just nu tycker jag att det är väldigt kul att komma ut i världen. Jag är mitt i livet, får man då möjlighet att träffa kolleger i andra länder … så är det pundigt att inte ta chansen. Jag har filmat i Sydafrika, Taiwan, Chile, Prag, Dubai, Norge, Tyskland, Kanada, New York och Danmark. Under hela 2000-talet. Det har varit så kul att se hur andra arbetar. Och utmanande!
Är det bättre betalt än hemma?
– Jag har rätt bra betalt i Sverige också, så det är inget avgörande.
Michael Nyqvist arbetar ibland utomlands flera månader i sträck. Hustrun och de två barnen (16 och 21 år) hälsar på och han reser hem när det går. För att det ska kännas bra får de inte vara ifrån varandra mer än tre veckor, förklarar han.
Hur ser du på balansen familj — arbete?
– Den blir lite skev. Så fort du är ensam någon annanstans blir du genast fjompnostalgisk. Man längtar ju på ett knas-sätt. Då gäller det att ses, så det blir vardag igen. Men visst är det något av flygande cirkus över det hela.
När han filmar, som nu senast i New York, är det långa arbetspass, 13–19 timmar per dag. Stämningen vid dessa produktioner är radikalt annorlunda än hemma i Sverige.
– När vi filmar i Trollhättan, till exempel, liknar det något slags kollotillvaro. Mer ”FF”, kan man säga. I USA är det mer isolerat – och ängsligt! Skådespelarna är som stora aktiebolag. Eller som elitidrottare, omgivna av tränare och dietister. Om man tar en promenad eller äter middag med en kollega, så pratar man absolut inte jobb, inställningen är att man kan bli huggen i ryggen. Jag skulle aldrig gå och ta en bira och snacka skit om regissören – som vi allt som oftast gör i Sverige.
Han ler.
När Michael Nyqvist skriver på sin bok slipper han andras åsikter och kan gestalta helt fritt. Foto: Morgan Norman
När Michael Nyqvist vaknar på morgonen i ett annat land, och känner hemlängtan, lyssnar han på svenska sjöväderrapporten på nätet.
– Svenska Högarna, Drogden, Almagrundet, Skagerack …
Han härmar radiometeorologen med djup röst. Och tillägger sedan:
– Det är den finaste poesi som finns! Man får en bild av skärgårdsklippor och jag följer med på kartan i huvudet.
Vad är det du gillar med havet?
– Att det är farligt. Skummet, vågorna som slår mot klipporna.
Allt det obehagliga alltså?
– Ja, fast jag gillar det. Jag tillbringade min barndoms somrar i Stockholms skärgård. Det är fantastiskt med havet. För du vet inte vad som ska flyta upp. Samtidigt är det läskigt. Som när man hoppar i från segel-båten, och det är 400 meter mörker rakt ner. Som om det undermedvetna ska dra ner dig. Åhh, -illustrerar han och skakar till.
Häftigt och läskigt på samma gång?
– Ja, mysäckligt liksom. Och det mest ensamma jag vet, som också är så fascinerande, är fyrar. Som står på sin lilla kobbe och flirtar ut, tålmodigt. Det är oerhört vackert.
Tänk att bo på en fyr, som människor kunde göra förr.
– Ja, då måste man ha alla bestick i lådan, säger han. Det har inte jag. En annan sak jag gillar är när man fiskar upp en hornsimpa, tittar på den, och vet, att den arten simmade i vattnet på dinosauriernas tid.
Hornsimpan, en gammal rest?
– Ja, något krita-jura snusk. Som kommer som en sorts uppstötning ur havets djupaste omedvetna – uuuäähh.
Säger han med en spyfärdig grimas, för att strax därpå se otroligt nöjd ut. Det slår mig att det inte är helt olikt hur han beskrivit arbetet som skådespelare, att det med en rysning och ett ”uuääh”, kan simma upp något ur själens mörkare domäner, och liksom skrämma skiten ur alla, inklusive honom själv. När jag föreslår parallellen med hans jobb nickar han, men föredrar att fortsätta på det inslagna spåret. Havet är uppenbarligen ett nästan lika stort intresse som skådespeleriet.
– Jag kan söka på Youtube efter havsodjur och sitta jättelänge och titta, berättar han. Kriget mellan kaskelotter och jättebläckfiskar, sådana saker.
Kan man se det på Youtube?
– Kaskelotterna är bara ute efter att käka jättebläckfiskar.
Lustig grej att gå i gång på.
– Det gäller att föreställa sig att det verkligen händer, då blir det rätt skrämmande, förklarar han. En annan sak jag funderat på: Vilken tur att man är vattentät. Tänk om man lade sig i badet och inte var det!
Michael Nyqvist ser fortfarande väldigt upplivad ut. Jag börjar fundera på exakt var i porträttet av honom jag ska placera kriget mellan kaskelotter och jättebläckfiskar. Eller frågan om hudens vattentäthet.
Det känns som om vi svävar ut lite.
– Your problem baby, skämtar han.
En kompis några bord bort håller upp dagstidningens kulturdel, med brittiske skådespelaren Ben Kingsley på förstasidan. ”Känner du honom?” mimar han och pekar på bilden. Michael Nyqvist skakar på huvudet. En annan bekant passerar förbi och hälsar. De jobbade ihop med en Wallanderfilm.
Som skådespelare har Michael Nyqvist tagit mycket varierande uppdrag. Från privatteaterfars till Dramatentragedier, från Kaj Pollaks känslostarka film Så som i himmelen till hårdkokta polisdeckare och amerikansk action. Han säger att nyfikenheten alltid varit hans främsta drivkraft. Kombinerat med viljan att gå emot strömmen, att trotsigt göra sådant som andra inte tycker är fint nog.
Hans största upplevelser som yrkesman är dels när han framförde monologen Om detta är en människa, baserad på förintelseöverlevande Primo Levis bok, dels föreställningen Personkrets 3:1, båda med Lars Norén som regissör.
– Bägge föreställningarna kommunicerade. Skådespelarna ville påverka. Norén är en av få som vågar göra sådant som får publiken att hoppa högt. Sådant som får en att gå både förvirrad och stärkt därifrån. Teater för mig är ren kommunikation. Pang bom. Det är ursprunget. Jag kan tycka att vi tappat det lite. Den har blivit jävligt borgerlig och det kan jag reta ihjäl mig på.
Förklara.
– Ja men, man går på teatern och blir underhållen och sedan jämför man en Hedda Gabler med en annan, tycker till, blir imponerad. Men jag vill att pjäsen ska skaka om mig. Totalt. Du vet, den där närvaron i rummet som kan infinna sig, mellan publiken och skådespelarna. Allt blir genomskinligt bara! Vi kommer i kontakt med vårt mest genuina ursprung. Det är den största eufori jag någonsin har upplevt. Så jävla vackert.
Jag fattar. Du far efter något slags primitiv kraft i det hela.
– Ja. Det där när alla når fram och ingen är större än den andra eller tredje. Jag kan få en hisnande känsla av att vi kommer ifrån det där, ifrån själva berättandet.
Och boken du håller på med nu, hur ser du på den?
– Man skriver sig ren på något vis. Medan skådespelande bygger på att andra har åsikter om vad du gör hela tiden, slipper man alla kritiker medan man författar. Däremot får jag värsta skolångesten när jag lämnat in manuset. Tänk om jag stavat fel, tänk om de blir arga.
Det glimtar till i ögonvrån på honom.
Nu är det fredag vid lunch och efter vårt möte ska han och hustrun åka ut till sitt älskade skärgårdsställe. De har hus bredvid bästa vännen, som är krögare. Där ute på ön trampar Michael Nyqvist omkring och ägnar sig åt jordnära saker, som att hugga ner träd, dona med båten och laga massor av mat.
– Det som är så skönt på landet är att man träffar helt vanliga människor, säger han. Folk som gör andra saker än jag. De bofasta på vår ö är helt underbara. Med dem snackar man husgrunder och fiske. De gillar filmen Grabben i graven bredvid – den andra skiten med mig är helt ointressant!
Han skrattar. Jag frågar om han börjar bli trött. Han skakar artigt på huvudet, och sträcker sedan på halsen för att kunna kika ner i min långa lista med frågor.
– Kolla att du verkligen har fått allt du behöver, säger han generöst.
Det räcker gott. Men kanske … om det går att få läsa något du skrivit till kommande boken? En tanke vi hade på redaktionen var att publicera ett smakprov tillsammans med den här intervjun.
– Nä, säger han. Min förläggare var rätt bestämd. Hon vill inte att jag pratar för mycket om boken. Och jag får inte lämna ut några texter tyvärr.
Okej, jag förstår.
– Men, säger Michael Nyqvist uppmuntrande, du har ju de där raderna som jag citerade förut.
Vilka då?
– Det där som ska ligga i mitt förord, du vet:
”Någon sommar springer vi lyckliga ner mot stranden. Och då är det någon som hänger lappen runt vår hals. Lappen som vi själva inte kan läsa, men alla andra.”
Artikeln är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 5.2012.
Loading ...
