Riksteaterns Katitzi träffar mig rakt i hjärtat. Jag ryser när Ida Löfholms Rosa rakryggat sjunger ”Aldrig nånsin ska jag böja mig”, ögonen tåras när familjens och Katitzis läge pressas till det yttersta.
Publik på två sidor om den långsmala scenen. Allt i skoltavlegrönt, där vita kritteckningar snabbt förvandlar en yta till ett tecken för något annat. Lådor i snabb förflyttning blir till en bild av en mobil tillvaro. Scenerier och koreografier är lättrörliga med nerv, musikerna blandar tango, balkantoner och hiphop.
Katitzi och hennes familj (syskonen Rosa och Paul, pappa Johan, hans fru som kallas Tanten och lillebror Nils) är på väg in i en modern höghuslägenhet efter en kringresande marknadssommar. Kanske ska den nioåriga Katitzi äntligen få börja skolan. Men kommentarerna från det beigeklädda grannskapet låter inte vänta på sig. De blir ”zigenarjävlar” men texten markerar också annorlundaskap på mer subtila sätt: med ”såna som ni” och en till synes vänlig kommentar om lillebrors ”stora, mörka ögon”.
Folkteatern i Göteborg hade premiär för sin Katitzi för ett år sedan. Här, liksom där, är det Emma Broström som står för en fartfylld, inkännande och äventyrlig dramatisering. Regissören Kajsa Isaksons Katitzi svävar runt i de senaste decennierna. Den flytande tidpunkten har en poäng: romers situation i Sverige har varit, och är fortfarande, utsatt. Men det handlar också om diskriminering, utanförskap och egen stolthet – oberoende av folkgrupp.
Syskonen Rosa och Paul finns hela tiden vid Katitzis sida medan styvmodern, fint spelad av Sara Lindh, nog gärna sluppit sin mans tidigare familj. Men både hennes och pappans karaktär är sammansatta personligheter. De val de gör ursäktas inte, men blir begripliga.
Mia Ray gör Katitzi självklar, okuvlig och med stort rättvisepatos. Hon ger sig ut på en äventyrlig resa genom en hotfull mardrömsvärld till en farmor full av förståelse – en scen som är skön att vila i som publik. Det här är teater som verkligen betyder något.
Loading ...
