Y-namn brukar betyda arbetargrabbar, men i Martin Lindbergs allvarliga komedi syftar det på samtliga Y-kromosombärare. Och visst kan dessa män behöva tröst: Bakom identiska kostympansar gömmer sig en änkling vars jobb försvunnit till Baltikum, ett fotbollslöfte med krossat knä, en art director som är rädd för att binda sig och en torrbollstatistiker som nynnar ledmotivet från Dallas när han blir nervös.
Men nynnande är långt ifrån det enda i sångväg i Ronny, Conny, Jonny, Sonny & Donny. Detta är inte så mycket talteater som en musikalisk resa in i manligheten. James Brown (It’s a man’s man’s man’s world, så klart), Abba, Händel, E-Type, Lasse Stefanz … hitparaden blir till meningsbärande broar mellan de dramatiserade partierna. Svänget, den underfundiga koreografin och ensemblens bröl i kör som kommenterar monologerna – en grekisk kör i moderniserad variant – gör helhetsintrycket rappt, underhållande och opretentiöst.
Ibland blir det lite väl Galenskaparnatramsigt, som när änklingen attackeras av dammtussar eller när klyschiga raggningsrepliker dansas fram i solbrillor.
Pinsamheterna pareras dock av att ensemblen är tajt; Eleanora DeLoughery Nordin som Jonny har något Helena Bergströmskt över sig, en explosiv närvaro. Pär Andersson, veteran i sammanhanget, lyfter pjäsen med sin scenpondus. Att det inte blir pekpinnigt beror också på att faktabitarna sprängs in via Connys, Joel Torstenssons, trovärdigt levererade statistikersvada.
Dramatikern/regissören Lindberg aktar sig noga för att vila i allvaret, utan rusar raskt vidare till nästa skratt. Ronny, Conny, Jonny, Sonny & Donny gör heller inga anspråk på att vara stor teaterkonst. Men det är också en konst att med lite prat, lite dans och lite musik belysa en trasslig manlighet.
Loading ...
