Endagsvarelser på Dramaten

Augusti 1986. Palme är skjuten. Tjernobyl har havererat. Tre par äter middag i en avskärmad villa på landet. Ljuvt minns de 1968, när de kämpade på barrikaderna.
   Nu har de stelnat i sina politiska och kreativa karriärer. De talar förbi varandra, fragmentariskt. Och de talar uppgivet och pliktskyldigt, som om allt ändå redan är för sent. För sent för revolution, för sent för barn, för sent att älska.
   När Endagsvarelser sätts upp år 2006 speglar sig nuet i fonden. I premiärpubliken sitter en pensionerad Ingvar Carlsson, omtalad som Erlander-wannabe på scenen. Vi som speglar oss har ett nytt politikermord i färskt minne och vi undrar om det var då, 1986, som allt gick åt skogen? Var det då vi, likt sextetten på scenen, sökte upp de avskärmade rummen, oförmögna och ovilliga att göra något åt våra egna och världens brister?
   Endagsvarelserna på scenen är psykologiskt oklarare än Norénkaraktärer vi är vana vid. De är vålnader, lika skrämmande som de inspelade röster och telefonsamtal som ekar från världen utanför. De sitter fast i sig själva och sina hotfulla skuggor. Staffan Roos visuella föreställning är lågmäld och saknar dramatiska urladdningar, men ju mer vi betraktar oss själva i fondens speglar, desto mer känner vi oss som fångar i en ryslig skräckfilm. Gå dit om ni vågar!