Det kan vara värt att stå ut med mycket för en bra orgasm. Jo, jag är redo att förlåta en hel del när den scenen inträffar i Kvinna känn din kropp på Kulturhuset Stadsteatern. När Sanna Krepper släpper fram all den musikaliskt humoristiska energi hennes kropp kan uppbåda och som en galen enpersonsorkester tolkar orgasmens fyra faser på cymbal, kazoo, triangel, tamburin med flera instrument är det alldeles underbart.
Men besvikelsen kvarstår. Det är ett sådant intressant material – den danska boken Kvinde kend din krop – en håndbog skrevs 1975 för att motverka bristen på kunskap om kvinnors kroppar. Och när Kamilla Wargo Breklings scenversion (som har gjort succé i Danmark) nu sätts upp i Sverige är det i en tidsanda som känns passande – tänk på Liv Strömquists Sommar i P1 om mens och serieboken Kvinnor ritar bara serier om mens som nyss släpptes. Varför blir det här då inte mer intressant?
Ett problem är perspektivet. Det skildrade kvinnolivet är snävt inramat: medelklassigt, vitt och konstant speglat i en man. När innehållet sticker utanför hetero- eller vithetsnormen är det alltför ofta klichéer (en svart man har ett stort kön, en kvinna med utländsk bakgrund har en bikinilinje som växer sig ner till fötterna). En handbokspjäs om dagens kvinnokroppar och kvinnoliv kunde ha varit mer samtidsuppdaterad.
Ett annat problem är tonfallet, och urvalet av situationer. Den snabba följden av korta scener lämnar lite utrymme för fördjupning eller förklaring, och blandningen av handboksmaterial och annat dramatiskt material skapar en osäkerhet på vem som talar i olika scener, dramatikern eller handboken? En osäkerhet som inte är fördelaktig för balansen mellan humor och allvar. Är det verkligen tänkt att vi ska skratta till scenen när Krepper visar hur rädslan för att utsättas för våldtäkt påverkar en kvinnas rörelsemönster i offentliga rum efter mörkrets inbrott?
Ett ljust köttrosa draperi lägger sig i mjuka, hemlighetsfulla veck i fonden. Scengolvet består av spegelglas – som en hopblandning av sexigt spegeltak över sängen och den kvinnligt medvetandegörande akten att studera sitt underliv i en spegel underifrån. Sven Haraldssons scenografi skvallrar om det jag tolkar som den tänkta ambitionen med uppsättningen: en läcker, lättsamt humoristisk revy av de olika kapitlen i en sexualupplysningshandbok. Synd att inte manuset höll den nivån.
Men vissa scener fungerar just så. Bäst är de mycket fysiska illustrationerna som till exempel nämnda orgasmscen, och när Kalle Westerdahl spelar underliv med armar som äggledare och vita ballonger som äggstockar. Han är också ljuvlig som äldre kvinna med förbjudna sexfantasier. Kreppers och Westerdahls svettigt tajta skådespeleri är det som räddar kvällen.
Loading ...
