Det börjar bra i Sundsvalls 1890-talsteaters foajé, med Åke Arvidsson som en porträttlik August Strindberg på en trappavsats ovanför publikens huvuden. På den motsatta sidan står Gisela Nilsson, en minst lika porträttlik Siri von Essen. De presenterar sig och spelet kan börja.
På tittskåpsscenen står en vit trävägg med öppning för entréer, utfällbara luckor att sitta på och en nerfälld brygga snett lutad mot scengolvet. Till höger och vänster om den hänger mörka ballonger i olika storlekar. I dem projiceras bilder på människor.
I pjäsen möts Siri von Essen, August Strindberg, Marie Caroline David (Ellen Sjöö) och Viggo Schiwe (Tobias Hjelm) under en repetition av Strindbergs enaktare Den starkare. Siri och August ligger i skilsmässa och Marie är Siris lesbiska älskarinna. Viggo är där för att regissera och blir vittne till deras uppgörelser.
Den starkare hade premiär 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn med Siri von Essen i den talade rollen och Anna Pio som den tysta Mlle Y. Att hon spelades av Marie Caroline David är PO Enquists påhitt. Huruvida von Essen och David hade ett lesbiskt förhållande är det ingen som med säkerhet vet, men i sin hatkampanj mot Siri anklagade Strindberg dem för det. Vad vi vet säkert är att Siri och de tre barnen fick ekonomisk hjälp från Marie Caroline David efter skilsmässan, eftersom Strindberg vägrade betala underhåll.
Första akten passerar utan att jag kommer in i föreställningen. Efter paus lyckas skådespelarna få liv i texten, som mest består av, i och för sig rätt roliga, glåpord och påhopp från Strindberg på de närvarande. Psykologiskt starka scener utspelar sig mellan Strindberg och von Essen respektive Strindberg och David. Det glimtar också till några korta stunder när Den starkare faktiskt repeteras.
Men jag lyckas inte förstå varför pjäsen spelas. Lesbisk kärlek kanske kittlade när Tribadernas natt skrevs på 1970-talet, men vem bryr sig i dag? Eller, föreställningen kanske vänder sig till alla som går igenom skilsmässor och separationer, men i så fall, varför använda ett exempel helt på mannens villkor?
Det kan också vara för att det är Strindbergsår som den spelas. Men då är Strindbergs egna pjäser mycket bättre. Till skillnad från Tribadernas natt innehåller de flera perspektiv än ett, och roller skrivna utifrån sina egna förutsättningar. I den här ses alla ur en enda vinkel.
Kanske hade det fungerat om regissören Kia Berglund och scenografen Youlian Tabakow, båda från Teater Giljotin i Stockholm, hade brytt sig om att föra in ytterligare perspektiv i föreställningen, i stället för att sätta upp den rakt upp och ner som den är skriven.
Loading ...
