Bertolt Brechts flitigt spelade moralitet, Den goda människan från Sezuan, passar ypperligt för den typ av folkteater som Teater Reflex och framför allt Kent Ekberg representerar. Han har visserligen ingen spektakulär vridscen som i Dramatens version (se Nummers recension). Men väl en femtiohövdad ensemble av skådespelarrävar, amatörer och fyra professionella musiker som ser till att det blir åka av.
Pjäsen skrevs under andra världskriget och kretsar kring det tidlösa mänskliga dilemmat. Hur förena godhet och osjälviskhet med driften att överleva? Vilka konsekvenser får våra val för andra människor? Ekberg gör föreställningen både politisk och förankrad i dagsfärska fenomen. De tre nedstigna gudarna i grå kostymer är utsända från Europeiska centralbanken.
Rutinerade Cecilia Nilsson utgör föreställningens trygga nav som den av gudarna hårt prövade Shen Te, tillika sin uppdiktade skrupellöse manlige kusin Shui Ta. Runt henne finns ensemblen som ger liv och kropp åt hela byn. I böljande formationer som går ihop och slås sönder. Hukandes under paraplyer, klättrandes på hustak eller med hårt slit i sockerfabriken. Ekberg har ett öga för stiliserade scenerier där man bara kan ana vedermödorna bakom. Byngligt och tråckligt är liksom en del av konceptet. Konstaplar rör sig i gradängerna och byfolket väntar tåligt in varandras rörelser.
Inramningen är högklassig där scenografin med sina enkelt kubistiska men sinnrikt utnyttjande hus i olika storlekar, signerade bland andra Sören Brunes. Lika fiffigt lyfter Paulina Åhnbergs snygga kostymer fram kontrasten mellan kollektivet och individen genom att göra dem svartvit enhetliga men i olika mönster. Därtill nyskriven musik av Lauri Antila som befinner sig på scenen med tre andra musiker och bjuder på allt från latinska rytmer, reggaevibbar och svensk folkton. Flera av sångerna sjungs kraftfullt i kör samtidigt som några i gruppen kliver fram och tar fin ton.
Att värdera konstnärliga prestationer utifrån en given skala har blivit ett måste i dagens kulturvärld. Ibland känns det helt fel. Här rusar regissören själv upp och hjälper till med en kärvande scenografi. Och hur betygsätter man det enorma engagemang, den tid och kärlek som alla på och kring scenen på har investerat?
Jag sätter min fyra med stor respekt för Reflex arbete och förutsättningar. Så bege er till Kärrtorp och få er till livs ett stycke Brecht für alle och kanske teckna en B-aktie i deras nystartade aktiebolag. Endast konstnärlig avkastning utlovas.
Loading ...
