Branschen om kulturpolitiken i valet

Både Alliansen och De rödgröna har sagt att kulturen ska bli en valfråga i höst. Men med bara knappt ett halvår kvar till valet hörs knappt ett ord om kulturfrågorna från något av de sju riksdagspartierna. När de nyligen svarade på några frågor från Nummer  var det samlade intrycket att båda blocken var för sig saknar gemensam kulturpolitik.
Nummer skickade riksdagspartiernas besked i enkäten vidare till sju företrädare för scenkonstbranschen: Mattias Andersson från Backa Teater, Andreas Boonstra från moment:teater, Anna Carlson från Teaterförbundet, Sture Carlsson från Svensk Scenkonst, skådespelaren   Cecilia Nilsson, Med Reventberg från Västerbottensteatern samt Birgitta Svendén från Kungliga Operan. Vi bad dem dels recensera politikersvaren, dels själva ge besked om vilken kulturpolitisk utveckling de vill se.
   Gemensamt för branschsvaren är att man politiskt saknar klara besked och kulturpolitiska visioner.  
 

Mattias Andersson, konstnärlig ledare Backa Teater

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Dom fria gruppernas situation och den bedrövliga arbetslöshetssituationen för mängder av högutbildade scenkonstnärer. Sedan självklart mer pengar till dom stora och faktiskt mycket välfungerande institutionerna vi redan har.  

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv? 
   – Bra om det kombineras med kompetens och äkta engagemang för varje ”portfölj”, dåligt om det saknas kompetens och äkta engagemang hos dom ansvariga ute i regionen för en sån ”portfölj”.  Får absolut inte leda till en otydlighet i vad man vill med kulturen i stort, för hela landet, i ett längre perspektiv.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – Det ser jag i grunden som ett övergripande samhällsproblem, där till exempel ökade klassklyftor, bostadssegregation och utanförskap först måste lösas på basal nivå för att skapa en större känsla av delaktighet hos grupper som nu känner sig exkluderade av till exempel våra stora institutionsteatrar. Sedan är det lika mycket upp till oss i olika chefspositioner att aktivt öppna upp våra hus och hela tiden våga ifrågasätta och problematisera vilka historier vi ställer på scen och till vem vi egentligen tänker att vi talar.  

Andreas Boonstra, konstnärlig ledare och regissör moment:teater

Vilka är dina reflektioner efter att ha läst de politiska partiernas svar i enkäten?    – Att det är tydligt att scenkonsten är en ganska liten fråga för samtliga partier men där som vanligt högern vinner i ointresse. Att säga att ”Det är en rikedom för Sverige att ha en mångfald av teatrar” är som att säga ingenting. Riktigt trött blir jag av att läsa om önskningar som att ”det behövs generellt ökade resurser till kultursektorn, men också flera olika finansieringskällor”… Jag kan i sådana borgarfloskler tydligt läsa undertexten: MINSKAT EKONOMISKT STÖD och KLARA DIG MERA SJÄLV JÄVLA KULTURFLUMMARE.

.

Andreas Boonstra FOTO: Stockholms stadsteater

Vad behöver partierna göra för att kulturen verkligen ska bli en valfråga?
   – Viktigt är att formulera vad de egentligen vill med kulturen och dess utövare. Vad vill vi se mer av? En kändistät finkultur som ger våra storstäder ett mervärde och lockar turister? Eller en folkbildande rörelse som speglar samtiden och talar om människors villkor? Jag vill se: mindre floskler, mer kulturideologi, och mindre smygideologiska utspel i kulturens namn. Snälla, söta politiker: Håll er till saken. Vi vet var ni står i skattefrågan. Vi snackar kultur här. Vad vill ni egentligen? 
 

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Viktigast är återväxten. Hur tänker partierna arbeta för att det ska komma nya frigrupper, och för att unga skådespelare, regissörer och andra inom yrket ska kunna etablera sig i dagens kulturklimat. Att stödja även mindre oetablerade grupper och tillfälliga konstellationer är viktigt för att kunna pröva nya vägar och nya samarbeten. Gästspelscener? Hyresbidrag för unga grupper? Eller vad har man för förslag?

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv?
   – Portföljmodellen liksom bonussystemet i Stockholm är en urkass idé som jag hoppas den nya regering vi väljer i september tar bort. Att portföljen blir en bortglömd parantes i historien som vi inte behöver prata så mycket om. Som plastcykeln ungefär.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – För att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten måste politiken jobba för att öka dem i hela samhället. Så samma sak svar här som på frågan om valfrågan: Mindre floskler och mer ideologi! Att ansökningsblanketterna för kulturstödet innehåller frågor om på vilket sätt vi kommer att arbeta för ökad mångfald är inte lösningen. Försök svara på den frågan utan att bli rasistisk eller åtminstone väldig krystad. ”Jo jag tänkte ha med han Alexander Salzberger i nästa pjäs, han e ju lite mörk och jag e ju halvholländare så nog har vi mångfald alltid”.

Anna Carlson, ordförande Teaterförbundet

Vilka är dina reflektioner efter att ha läst de politiska partiernas svar i enkäten?    – Att kulturpolitikerna över partigränserna borde uppvisa mer självförtroende och lära av Norge att en offensiv kulturpolitik också kan bli en valvinnande fråga. Vad behöver partierna göra för att kulturen verkligen ska bli en valfråga?    – Alternativen måste bli tydligare i kulturpolitiken. Allianspartierna har utlovat en gemensam kulturpolitiskt plattform inför valet viket ställer krav också på de rödgröna att formulera en gemensam politik. Men det räcker det inte med allmänna uttalanden utan alternativen måste åtföljas av konkreta utfästelser också när det gäller ekonomi

.

Anna Carlson

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – En ökad kunskap om de villkor scenkonsten arbetar under. Därigenom kan grunden läggas för en politik som sätter stopp för den kontinuerliga urholkningen av anslagen till både institutioner och det fria teater- och danslivet, och för att de professionellt yrkesverksamma ska kunna försörja sig i sina yrken under hela året.

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv?
   – Det positiva ligger i möjligheterna till en aktivare dialog med de regionala/lokala kulturpolitikerna. Samtidigt öppnar modellen vägen för en utveckling där staten drar sig undan ansvaret för regionala och lokala scenkonsten och begränsar sitt ansvar till de nationella institutionerna

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – Det är viktigt att hålla kvar fokus på dessa frågor. De senaste årens ökade uppmärksamhet innebär i sig en press på förändring. Samtidigt visar den utbildning av kvinnliga chefer som Teaterförbundet och Svensk Scenkonst genomfört att verkligheten går att påverka med konkreta initiativ.

Sture Carlsson, förbundsdirektör Svensk Scenkonst

Vad behöver partierna göra för att kulturen verkligen ska bli en valfråga?
   – Politik handlar om prioriteringar. Så länge den kulturpolitiska diskussionen är koncentrerad kring organisatoriska frågor som hur de statliga kulturpengarna organisatoriskt skall fördelas över landet kan det aldrig bli någon brännande debatt som passar i en valrörelse. Man kan inte gå till val på en portfölj eller koffert. Det måsta handla om portmonnän och dess innehåll. Tyvärr verkar det råda enighet om att den statliga kulturpolitiken skall reformeras utan nya resurser.

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Partierna måste vilja något som skiljer dem från varandra. Leif Pagrotsky bjöd för en tid sedan in Norges förre kulturminister Trond Giske till Stockholm för att entusiasmera sina svenska kollegor att följa norska socialdemokraters exempel och driva en kraftig expansion av statligt kulturstöd som en möjlig valvinnande fråga.
– En annan fråga gäller vad staten skall gör med sina egna stora tunga institutioner. I ett läge när den övriga kulturpolitiken skall förhandlas med andra aktörer har staten här en utmärkt möjlighet att agera på egen hand och driva en utvecklingslinje. Nu verkar diskussionen mest handla om eftersatt fastighetsunderhåll.

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv? 
   – I bästa fall kan den regionala och lokala kulturpolitiken vitaliseras genom att fler aktörer involveras och ökar delaktigheten i de kulturpolitiska prioriteringarna. Detta kan i sin tur leda till att resurserna ökar och att kontakter knyts med angränsande politikområden vilket avsevärt kan stärka kultursektorn. I sämsta fall blir det en ny tungrodd administrativ apparat som gör kulturpolitik till en fråga för en ökande skara kulturbyråkrater på olika nivåer.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – Just nu är dessa frågor i högsta grad på dagordningen. Det gäller att se till att de förblir där och inte prioriteras ned när andra frågor kommer i fokus. Det har sedan några år bedrivits ett målmedvetet arbete som visar att det går att förändra och åstadkomma resultat. Mycket återstår dock inte minst inom musiklivet där det mesta arbetet ännu återstår. Frågorna måste ytterligare betonas i den ökade satsning på ledarutveckling inom scenkonsten som måste till.

Cecilia Nilsson, skådespelare

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Jag vet inte om det är i valdebatten de ska finnas, jag vill att de får plats mellan valrörelserna. Men om förutsättningen för det är att löften som getts i valdebatten infrias så kör till. Då hoppas jag att de lovar ytterligare utbyggnad av allianserna, en a-kassa som inte motarbetar de tillfälliga jobb vi kan få och som inte tvingar bort människor på grund av avgifterna, uppräkningar av anslag och pensioner som räcker till, att kultursekreterare återinförs, fria entréer till museer och teatrar om du är under 25…

 Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv?
   – Jag är kritisk till hur man har format det här förslaget. Det går för fort helt enkelt. Men det finns också positiva saker, som att Kulturrådet fått en tydligare uppgift. Samtidigt finns frågor om kompetensen, makten över besluten och på vilka grunder de fattas? 
   – Jag hoppas att kulturen ska blomma i hela landet, att fler får tillgång till teater, dans, konst, film etcetera. Men i värsta fall kommer vi att se ett uppsving för en sorts eventkultur som kanske inte är vad man egentligen behöver eller vill ha.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – Dels lika och högre lön, dels en inifrån kommande medvetenhet om frågan på utbildningar och i fikarum, på scengolvet och i chefsrummen. Utredningen ”Plats på scen” häromåret förordade en sorts kvoteringsidé mellan könen som hade varit intressant att pröva.
   – Vad gäller etnisk mångfald ser vi en ung generation med utländsk bakgrund ta plats i det svenska kulturlivet. Men det handlar också här om en helhet. Om att satsa på integration, fritids- och ungdomsgårdar, och att skolorna har råd med teaterbesök med mera. Kort sagt, en vilja att satsa på mjukvarorna; lyssnande, förståelse, empati.

Med Reventberg, teaterchef Västerbottensteatern

Vad behöver partierna göra för att kulturen verkligen ska bli en valfråga?
   – Jag saknar visioner. Var är allt prat om kultur och hälsa? Varför inte ett samarbete med Socialdepartementet? Vart tog diskussionen om kultur som tillväxtfaktor och de kulturella näringarna vägen? Detta kunde resultera i ett samarbete med Näringsdepartementet. Kulturen ska ju genomsyra alla samhällsområden! Djärvhet efterlyses! Ta beslut om allas rätt att ha tillgång till kultur – lagstifta om kulturella rättigheter – precis som allas rätt till skola och vård!

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Arrangörsfrågan. Arrangörerna har inte råd att köpa våra föreställningar, både föreningar och ett stort antal skolor i Västerbotten har fått sänkta bidrag. De långa avstånden gör också att kostnaderna för turné blir enorma. Tillgängligheten är viktig och här återkommer man till frågan om allas rätt att ta del av kulturutbudet. Principen armlängds avstånd är väsentlig när det gäller de konstnärliga valen, men vi har ingenting emot en kombination med tydliga mål och kriterier från politikerhåll när det exempelvis gäller att spela för barn och unga, mångkulturfrågan och jämställdhetsfrågan.

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv? 
   – Vi är oroade för att portföljen, utdelad till landstinget, kan hota kärnverksamheten genom att resurserna splittras på flera aktörer. Vi ser också ett behov av kompetensutveckling av många politiker när det gäller kulturfrågor. Vilket kan bli kostnadskrävande, och var ska pengarna tas? Ökad byråkratisering är också en risk samt en försämrad kvalitet på kulturutbudet för medborgarna.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – Ökad jämställdhet och ökad etnisk mångfald inom kulturområdet kräver målinriktat arbete och långsiktighet. Teatern måste göra medvetna val, ständigt ifrågasätta normen och inse att frågan inte löses på något år eller ens två. Men även arbete med jämställdhet och mångfald är resurskrävande. 
 
Birgitta Svendén, VD och teaterchef Kungliga Operan

Birgitta Svendén FOTO: Alexander Kenney

.

Vilka är dina reflektioner efter att ha läst de politiska partiernas svar i enkäten?    – Alla partier verkar ense om att kultur är viktigt för vårt samhälle och identifierar ganska tydligt våra olika behov. Svaren blir allmänt övergripande och ett djupare engagemang saknas. Några av våra svårigheter och behov är mycket tydliga som till exempel pensionsfrågan, sponsring-skatteavdrag, nytillkomna skatter för utländska artister, skyhöga hyror för våra nationalscener, dyra underhåll av fastigheter med mera. Här önskar vi en tydlig debatt och åtminstone i någon fråga ett tydliggörande av hur man tänker ta fram möjliga lösningar.

Vad behöver partierna göra för att kulturen verkligen ska bli en valfråga?
   – Våga ta i de stora frågor som just nu allvarligt hotar kulturens framtid på arbetsmarknaden.
Pensionsfrågan blockerar möjligheten av tillsvidareanställning. Det är dags att inse att kulturarbetaren i de flesta fall har en begränsad tidsram i sitt utövande. Ytterst få dansare kan till exempel utöva sitt yrke fram till 67 års ålder.
– Skapa utrymme för mer differentierade anställningsformer. Skapa och ge förutsättningar för kopplingen mellan näringsliv och kultur. Våga tala om kultur i olika former som en självklar rättighet för våra medborgare inte bara något man gör för att det är trevligt.

Vilka scenkonstfrågor är viktigast att ta upp i valet?
   – Pensionsfrågan, sponsring, lokalhyror, skatter. Kungliga Operan förvaltar idag en byggnad från slutet av 1800-talet och betalar kostnadshyra. Huset har idag stora renoveringsbehov. Det är inte rimligt att det statliga anslaget i först hand ska slukas av en K-märkt fastighets omvårdnad.

Hur tror du att regionaliseringen av kulturstödet påverkar scenkonsten i ett nationellt perspektiv? 
   – Portföljmodellen är säkert en välkommen lösning ute i landet då man får både en garant och frihet att skapa fler plattformer för kultur.

Vad behövs göras för att öka jämställdhet och etnisk mångfald inom scenkonsten?
   – När det gäller jämställdhet har en utveckling skett under senare år men den går långsamt. Här har kulturpolitiken ändå varit tydlig genom att peka på relationen 60/40 som mål. Etnisk mångfald ser mycket olika ut beroende på vilken sorts kultur vi talar om. Inom operakonsten är den så gott som obefintlig.
   – Här måste vi själva inom kulturbranschen arbeta mer målinriktat både i förhållande till publik och dem vi anställer.