Kurdiska Zeyno, som upptäckte att det låg en svensk del av Kurdistan i Tensta, älskade visserligen också sitt nya hemland, men hon behöll lyckligtvis distansen och serverade en bitsk kritik mot det segregerade Sverige inslagen i humoristisk presentförpackning.
I För Sverige i Tiden! blir det lovebombing för hela slanten. Nisti Stêrk älskar publiken, hon älskar Nils Poppe, Hasse & Tage, Lill Lindfors, Lill-Babs och Suzanne Osten. Via en odyssé genom den svenska nöjeshistorien skildrar hon sin egen svenska resa från Arlanda till misslyckade scenskoleprov. Hon kastar sig lika vilt runt i kurdiska danser som mellan svenska schlagers och revypärlor, men med en röst som alltför sällan bär trots utomordentlig draghjälp från musikertrion under de kulörta lyktorna i partytältet.
Där Zeyno använde sin humor för att nå det skarpa allvaret vågar Nisti Stêrk inte utmana de bottenlösa djupen utan springer gatlopp mellan skämten. Och jag frågar mig vad hon vill med sin revy. Det mesta hon berättar har vi redan läst i någon av alla intervjuer som föregått den, budskapet om att tro på sig själv liknar mest ett föredrag á la Gunde Svan och sångnumren lämnar minst sagt en del övrigt att önska.
Men Nisti Stêrks styrka är spontaniteten. Hon tycks på allvar vilja famna oss alla. Och tack och lov – publiken älskar så gärna tillbaka; dansar jenka, berättar om sina drömmar, kastar hennes röda tyghjärta runt salongen och sjunger nästan med i svenska nationalsången. Men bara nästan. Där går gränsen. För ingen i publiken älskar Sverige lika hett som Nisti Stêrk.
Loading ...
