Profilteatern i Umeå har gjort en vana av att introducera ospelade internationella dramatiker i Sverige. Som ett led i detta arbete lanserar man nu monologen Earshot av den kanadensiska dramatikern Morris Panych. Panych kan sägas vara verksam inom samma teatertradition som den amerikanska generationskollegan Sam Shepard. Där båda inte bara skriver såväl som skådespelar utan även, fast med en sinsemellan snarlik amerikansk touch, rör sig på pinterska farvatten av svart dramatik med realistisk grund och drag av fantasy.
Panych kan därför på förhand verka vara ett intressant val för Profilteatern, eftersom de redan tidigare har haft stora framgångar med den kusliga skräckisen En kvinna i svart. Earshot handlar om den isolerade människan på samhällets botten, vilket också är kusligt fast på ett annat sätt.
Men Profilteaterns uppsättning av Earshot misslyckas dessvärre att engagera och intressera. Det som istället sker är att föreställningen urvattnas på kuslig svärta och makaber humor snarare än laddas med det samma.
På den samhälliga botten som Earshot utspelar sig är individer och miljö i ett sådant förfall att självmord inte bara är den sista utvägen utan också den enda möjligheten till något slags självförverkligande i andras ögon. Vilket också är huvudpersonen Doyles (Janne Karlsson) yttersta plan, att synliggöras som självmördare, något som typiskt nog havererar när mannen i lägenheten under förekommer honom.
Doyle, som i brist på annan mänsklig kommunikation följer sina grannars alla förehavanden genom att med sin in i förbannelsen goda hörsel lyssna genom väggar, golv och tak. Dagar och nätter igenom går han omkring i lägenheten och talar till grannar som inte hör honom, tror han i alla fall, i en blandning av hopp att våga nå ut och förtvivlan över att osynligt förtvina bland alla kroppslösa ljud som han kan höra.
En kuslig svärta, en existentiell utsatthet och ett förfall som Profilteatern av någon anledning inte verkar vilja befatta sig med. För i en trendigt stajlad enrummare som i princip ser ut att höra hemma i stadens coolaste kvarter och en klädstil, frisyr och musche som skulle passa vilken hipp reklamsnubbe som helst får det sociala förfallets tragikomiska poänger inget fäste.
Lägg därtill musik och ljus, ja, rubbet bygger på den snygga produktionsestetik som blivit lite av Profilteaterns signum, men som inte fungerar med pjäsens själ. Istället blir effekten att den ensamhet som föreställningen försöker fånga känns långt borta, liksom dess genomgående nerv.