Det börjar med en trevlig tennismatch mellan kung Erik XIV och hans bästa vän Nils Sture. Sedan rullas hela kungens dramatiska liv upp. Hans misslyckade frierier till diverse prinsessor, avrättningarna av verkliga eller inbillade fiender, kärleken till den fattiga Karin Månsdotter och det snöpliga slutet i broderns fängelse. Det händer mycket, men blir ändå inte riktigt drabbande.
Erik är en nyskriven föreställning med gammal musik. Grunden är Ture Rangströms och Gustaf Frödings Kung Eriks visor, påbyggt med annan musik av Rangström.
Det är fint ihopsatt med bra timing och fiffiga lösningar. Med raffinerat enkel ljussättning förvandlas tronsalen till astronomitorn och fängelsehåla. En Erik-mönstrad låda byggs snyggt om till alla möjliga möbler och musiken går elegant och sömlöst mellan symfoni och visa.
Däremot är det svårt att bli klok på vad det här är för en föreställning egentligen. Det är inte en opera, sången är alldeles för svajig och lutar mera åt visa eller musikal.
Syftet med alltihop verkar vara att ge den missförstådde Erik XIV upprättelse, en fråga som känns allt annat än brännande så här 450 år senare. Så någon politisk samtidsteater är det inte frågan om. Men det är inte heller tillräckligt mycket show för att kännas som en musikal.
Cirkusartisten Jonas Åhnberg är hur som helst kvällens friskaste fläkt. När han står på scen blir allt roligt. Som hovnarren Herkules får Åhnberg publiken att skratta högt åt massavrättningar. När han gör en parodi på kungens hovastronom börjar han låta mer och mer som ett horoskop från Aftonbladet, det blir oerhört komiskt och en välkommen koppling till nutiden. Föreställningen hade mått bra av flera sådana.
Det är ett svårt projekt som SMT har tagit sig för och de lyckas få ihop det med elegans. Men hur fint man än tråcklar ihop sitt lapptäcke måste själva lapparna vara bra från början för att det ska bli intressant.
Loading ...
