Erik XIV på Stockholms stadsteater

När Strindberg skriver om Erik XIV – Gustav Vasas äldsta son, han som blev tokig och förgiftades med ärtsoppa av sina bröder – finns redan i manus en vilja att krypa under skalet av skröna och historisk krönika. När sedan Lennart Hjulström tar sig an texten och sätter Jonas Karlsson och Leif André i huvudrollerna som kung Erik och hans rådgivare Göran Persson blir människorna så tydliga och sårbara att kungakronan nästan bli oviktig.
   Jonas Karlssons Erik XIV bär en krona av gips och släpar sin tron efter sig vart han går – som ett känsligt och oroligt barn. Han vill vara mäktig, kanske ännu hellre älskad, men misstror allt och alla. Gör plötsliga utfall, befaller att någon ska dödas, men ångrar sig sedan. Klamrar sig fast vid sin Karin Månsdotter men plågar henne samtidigt, livrädd att bli lurad. Leif André låter Göran Persson vara lika sårbar under sin kontrollerade pösighet – där under finns en man som så gärna vill vara viktig, vill tro att lyckan är ämnad även för honom.
   Det är dessa två som gör Erik XIV till ett vibrerande drama om makt och svaghet. Utöver Stina Rautelins Karin Månsdotter spelas de andra rollerna med mask. De blir figurer, symboler. Hertig Johan den lömske fienden, knekten Måns den förorättade fadern, Mor Persson den oroliga modern, etc. Även scenografin är stiliserat förenklad till kala trädgrenar och några stolar i ett svart rum. Några fasta hållpunkter och så ett tomrum där Karlssons Erik och Andrés Göran Persson fritt kan ge spelrum åt sina egenhändigt skapade dramer. Som två barn som visst busat till det lite för mycket sitter de till slut ensamma på scenen och inväntar det oundvikliga.