Orena tankar beskrivs i programmet som en skruvad komedi men jag skulle nog snarare beskriva den som en elegant iscensatt dystopi. Gång på gång låter Dorte Olesen de läckert svartklädda dansarna interagera i mångtydiga scener. Ibland scener av en rätt uttalad erotisk karaktär som nog kan ge upphov till en och annan oren tanke.
Dock är det en erotik utan sensualitet vilket förorsakas av den markerade kontaktlöshet som råder mellan gestalterna. Oavsett om de interagerar med varandra eller agerar ut mot publiken förefaller de vara helt inneslutna i sig själva, och sina egna tankar.
I skarp kontrast mot den aggressiva och blankpolerade ironin står dock fyra scener som framförs med stort allvar för att inte säga hängivenhet, och som därför nästan spränger sig in i medvetandet.
John Moström genomför ett klassiskt pas des deux med en låtsaspartner. Emelie Garmén reciterar en monolog som efterlämnar smärtsamma bilder. Toppless och iförd fågelmask sjunger Linda Adami den klassiska aria som inleder Orena tankar, som avslutas med att hela ensemblen gemensamt sjunger en latinsk religiös sång.
Uppriktigheten och risktagandet i dessa scener där artisterna tydligt befinner sig på gränsen av sin förmåga står i skarp kontrast till resten av verket. Där tar de konstant skydd bakom ironi som fungerar som en mask mer ogenomtränglig än de fågelmasker som inledningsvis täcker deras ansikten.
I kontrasten mellan ironin och uppriktigheten uppstår verkets energi – och många tankar. Kanske, tänker jag, är den orena tanken den tanke som inte vågar möta verkligheten?
Läs också vår intervju med Dorte Olesen om arbetet med föreställningen.
Loading ...
