När jag kommer in från mörkret på Skeppsholmen i Moderna Museets nedre entré är det som att stiga in i en ljusgrotta, och jag känner att här vill jag stanna.
Mellan de mörka siluetterna av min medpubliks huvuden ser jag Diggapony utveckla sitt mästerverk. Hur trappan upp till det övriga museet under föreställningens gång omvandlas till en körläktare som delas mellan Södra Latins kammarkör och ett urval vita porslinspjäser ur olika kaffeserviser: kören på ena sidan av ledstången och porslinet på det andra. En intressant bild av uppdelningen mellan föremål och människor på ett museum som Moderna Museet. Se men inte röra, så nära men ändå så långt borta.
I motsats till porslinsföremålen rör sig kören upp och ner för trappan och viker sig diskret åt sidan när det är Diggaponys tur att återigen ta över. Lika stilla som om de vore dockor vilar kören sedan tysta i denna ställning medan de tre dansarna rör sig upp och ner mellan och över dem – när de inte glider ner för ledstången. Att åka ledstång på Moderna Museet! Ett statement, som i sin lekfulla respektlöshet är typiskt för Diggapony som inte bara gör uppror mot konventionen utan också visar att de vill vara ett mästerverk som överskrider gränsen mellan föremål och publik.
Men Diggapony gör inte endast smarta statements, de förmår också skapa attraktiv scenkonst. Den lilla ytan i foajén är inte helt enkel att hantera, men genom att stänga av trappan upp mot resten av museet och avskärma ytan mot övriga foajén skapar de en intim sfär där energin samlas upp istället för att spridas. Och även om föreställningen inte är – eller avser att vara – ett mästerverk (vad nu det är) så är den ett i all anspråkslöshet attraktivt verk som gör att man vill fortsätta att följa ponnydiggarnas utveckling.
Jo, det fanns verkligen ett mästerverk, en readymade, en under föreställningens gång modifierad Moderna Museet-t-shirt som i slutet bjöds ut på auktion av auktionsförrättare Tasso Stafilidis.
Loading ...
