Att gå genom ett berg, det låter omöjligt. Det är följdenligt en tung pjäs som författaren, dramatikern – och nu även regissören – Niklas Rådström skrivit och sätter upp på Brunnsgatan Fyra.
Berget lånas från Orfeus resa ner i underjorden, som här liksom i Mats Eks balettversion på Operan förra året blir genomlyst med modern ljussättning. Var det inte så att Orfeus ändå förstod att han aldrig skulle kunna hämta sin älskade från dödsriket? Vandringen kanske i själva verket var vägen genom en depression.
Till en del är det alltså poetisk teater i typisk Brunnsgatanstil. Rådströms vardagsfinurliga förunderligheter svävar mot bakgrund av Sören Brunes scenografi, enkel men med den visuella effekten på max: en mängd rep hängande från taket bildar en andlöst artyvacker blå fond eller draperier eller en skog … allt som det passar.
Vad en människa också kan göra med ett rep hängande från ett tak blir en outhärdlig tanke att bara snudda vid.
Till en annan del är det nästan en sorts bruksteater: nämligen en pedagogisk undersökning av vad en depression är. Där medicinskt vetenskapliga förklaringar ställs mot en medvetandegörande tala ut-redovisning av dokumentära intervjuer med deprimerade och deras anhöriga.
För det där berget som den deprimerade måste gå igenom förstelnar även tillvaron för dem runt omkring. Det visar till exempel berättelsen från den kvinna som ägnat tre år att hålla fasaden och täcka upp för sin man så att ingen skulle märka något, och som när han sedan är frisk och glad känner sig tom och arg. Flera människors vittnesmål ges röst, de flesta har ändå lyckats med det omöjliga.
Rösten är en viktigt poäng, både Peter Oskarson och Kajsa Reingardt har fantastiska sådana. De vet att generera theatre of the mind-effekten, ackompanjerade av Bobo Stensons musik. Men ”det kunde ha varit radioteater” är ingen tillämplig kommentar, jag skulle aldrig velat vara utan den kroppsliga gestaltningen – Reingardts rörlighet och värme och Oskarsons bitvis totala genomskinlighet i oerhört små åtbörder.
Det är ett osentimentalt och absolut närvarande spel om hur berget som vi ibland måste gå igenom sitter i vårt eget bröst. Som drabbar hårt. Och ger hopp. Men de klyschiga clownnäsorna är en darling att döda.
Loading ...
