Minns bara den frikyrka som nyligen körde kampanjen ”Bevara äktenskapet” i Stockholms tunnelbana, ett slag under bältet för alla alternativa familjeförhållande som homosexuella relationer och ensamstående hushåll. För att inte nämna alla inredningsperverterade tv-program och tidskrifter som i många fall också späder på myten om familjeidyllen med amaryllis på glasverandan till jul och ”den perfekta hallförvaringen för villafamiljen”. Så nog fyller Ibsens revolutionära Nora från 1879 sin roll som tankeväckare på scenen, pjäsen om den perfekta hustrun som bryter sig loss från det kvävande familjeinfernot för att istället skapa sig ett eget liv. Men det gäller att kunna applicera den just på 2000-talets besläktade problematik. Just nu kan man – med anledning av Ibsenåret – se två versioner i Sverige samtidigt, en i regi av Åsa Melldahl på Uppsala stadsteater (se recension på nummer.se) också Sofia Jupithers på Dramaten. Något för Ibsennördarna att jämföra och gotta sig åt.
En snabb sammanfattning av dramat för den oinvigda: Nora lever i en på ytan lycklig relation med sin Torvald. I den kitschigt borgerliga våningen bor de med sina två välartade barn och en hushållerska. Ekonomin är god och kärleken till synes full av känslor. Men så kommer en viss Nils Krogstad på besök och sakta vänder dramat till en tragedi när det uppdagas att Nora, på falska grunder, har tvingats låna pengar av Krogstad för att kunna finansiera Torvalds rekreation efter att han har blivit vad vi idag skulle kalla utbränd på jobbet. Torvald blir rasande och Nora ser ingen annan utväg än att fly och lämna sina två barn. Men till skillnad från Hedda (Gabler) så ser hon inte självmord som enda utväg, utan har kommit en bit längre, det vill säga stannar på plats och tar upp kampen.
På Dramaten möts publiken av ett stileklekticistiskt rum som spänner över hela det senaste seklet: ett dammigt svart piano med kandelabrar slåss med en modern ”R.O.O.M”soffa och 50-tals bord, förmodligen för att peka på dramats tidlöshet.
Språkligt talar skådespelarna relativt nutidsorienterat – frånsett Nora (Anna Björk) som låter som en hemmafru från 40-talet. I Sofia Jupithers regi framstår hon som en karikatyr på en bimbo från Bromma, ”Ein Mädchen für alle” utom för sig själv som, liksom dagens kvinnor som frivilligt plastikopererar sig, gör allt för att tillfredställa mannen. Först i sista akten släpper hon masken och är sig själv, utan röstförvrängning.
Ensemblen verkar trivas på scenen och med varandra. Och det räcker långt. Som vanligt gör Peter Engman (Doktor Rank) en helt egen grej av sin roll, även om jag fortfarande inte fattar Ranks roll i pjäsen, en dekadent doktor som är döende i syfilis. Det är välspelat och den sista akten griper tag i själen med sitt blodiga allvar. Men det räcker inte hela vägen för att göra mig helt tagen. Jag skulle önska en ännu friare, mindre bokstavstrogen tolkning. En uppsättning som vågade vara rakt igenom nyorienterad – även scenografisk. En uppsättning som skalade av dockhemmets tematik ända in på benknotorna, ungefär i stil med hur Lars Norén valde att tolka Lille Eyolf förra året. Som det är nu så är det alltför mycket realism i vägen. jag hade nog hoppats på mer av en ung regissör född på 1970-talet.
Loading ...
