På Uppsala Stadsteater placerar Åsa Melldahl Nora (Julia Marko Nord) och Torvald (Henrik Norlén) i en nedervåning där mängder av stolar står längs med fondväggen, stolar som kunde finnas i vilken vårdcentrals väntrum som helst. Trappan ser ut som vilken trappa som helst i ett radhus från 1980-talet. Ovanför allt – ett tak som
också det kunde finnas på vårdcentralen.
Det ska firas jul i institutionen äktenskap. Och Nora kvittrar som den sångfågel hon förväntas vara medan hon gömmer godis i pianopallen. Torvald vänder instinktivt ryggen åt den påpälsade barnhopen med konstaterandet att detta kan bara mammor stå ut med. Men i Åsa Melldahls uppsättning verkar inte ens mamman stå ut med barnen, eller snarare – hon är ganska ointresserad hon också. Visst sväljer jag hårt när Nora efter tre timmar går genom dörren ut i ett snöande mörker – men jag gör det mest för att jag vet vad Ett dockhem en gång betydde för teatern och kanske kanske också för människor.
Uppsala Stadsteaters scen är så enorm, lång, bred och hög att det nästan alltid skapar ett avstånd till salong och publik. Det är avhjälpt i Ett dockhem tack vare Bengt Gomérs scenografi. Man har tagit ned scenen till en låda. Ett radhus, och jag kommer att tänka på mitt eget dockhus från början av 1990-talet, plastmöblerna och
plastdockorna. Mammadockan i ständigt nya kläder placerad där det passade för ögonblicket.
På Uppsala Stadsteater rör dockorna plötsligt på sig. Och det är en fin föreställnig med en fantastisk Nora med stora ögon, krumbuktandes till vansinne för att behaga sin man. Generellt är det en ensemble som då och då drar en knytnäve i nyllet på en. Men denna moderniseringen av Ett dockhem är bara på ytan. Man kan låta Nora göra en cheer leader-rutin i stället för att dansa tarantella, under alltihop är det ändå 1800-tal.
Så kan Ibsen inte riktigt flytta med Nora till radhuset anno 2007. Visst finns också i dag frågan om ojämlikhet, kvinnan ska fortfarande kvittra och behaga. Men kan man diskutera detta med 1879-års docka, eller har dockhemmet blivit en museipjäs? Säger den bokstavliga tolkning som Åsa Melldahl ger oss något om 2007-års kvinna? Man? Äktenskap? Nej, inte mycket tyvärr – förtecknen för orättvisorna är så skilda från 1800-talets.
Kanske skulle det behövas ett moderniserat dockhem, ett helt nytt dockhem för 2000-talet. För i evighet kan väl inte Ibsen och Strindberg vara de som ska illustrera vår tids orättvisor.
Loading ...
