I Paskas dockteatertolkning av Ett drömspel blir tesen om att livet är en dröm som utspelas på jordelivets stora scen starkare än någonsin. Och det är en kort dröm.
De nästan meterhöga dockorna framför den drömlika, existentiella pjäsen ”där allting kan ske, allt är möjligt och sannolikt” styrda av varsin gud. Varsin svartklädd men väl synlig dockspelar-Indra som gärna lägger sig i spelet och kommenterar replikerna med teatrala gester, med minspel och skratt. Och emellanåt tar över hela roller.
I fonden projiceras bilder med rymdmotiv och Strindbergsmålningar i vilka väl valda nyckelrepliker klipps in. Effektfullt och effektiviserande. På ett bord klungas en grupp mindre dockor likt en konstinstallation med jordens befolkning. Alla dem/oss det är så synd om, enligt Agnes. De större huvudrollsdockorna rör sig på en flyttbar catwalk. Officern vankande och väntande på sin Victoria med en liten dockbukett i handen. Den elegant klädde Glasmästaren cirkulerar kring den nyckelskåpsstora dörren mitt på scengolvet med sin sagolikt designade diamant.
Här skapas ett mikrokosmos i en både drömlik och konkret lager-på-lager-stil. Men som för att publiken inte ska drömma sig bort alldeles bland alla charmiga miniatyrdetaljer drivs spelet fram av ett påtagligt trummande. Inspelade, malande fyrtakter, elektroniska pukor, tempoväxlingar och omtagna slingor. Agnes tid från födelse till död känns kortare än någonsin. Själva föreställningen varar bara en timme. Det är storslaget och litet på samma gång. Fragmentariskt förstås.
Trummorna manglar vidare efter ridå. Liksom publiken förmodligen jäktar vidare med sina liv. Jag känner mig onekligen stressad, men gissar att det är just Paskas avsikt. En tankeställare liksom. Uppfattat. Klart slut.
Loading ...
