Ett drömspel på Göteborgs stadsteater

Etienne Glasers Ett drömspel är en svindlande vacker föreställning. Det ljusa, ovala scenrummet domineras av en lång spiraltrappa som sträcker sig högt upp i teaterns tak. Kent Anderssons tragiska bortgång i slutfasen av repetitionsarbetet ledde till att Glaser själv övertog rollen som diktaren. Han snubblar på någon replik, men gör i övrigt en fin prestation.
   Siri Hamaris Agnes är ett rörande naivt barn. Med sin lilla gestalt och öppna ansikte fångar hon gudadotterns pendlande mellan förtvivlan och hopp. Glasers regi präglas av lekfullhet och mod. I scenförändringarna bokstavligen lyfter scenarbetarna in skådespelarna i sina roller.
   I en alldeles magisk scen spelar Maria Rostotskys ballerinaklädda karaktär ett drömlikt pianostycke i vad som känns som en evighet. När pianot långsamt, nästan omärkligt rör sig bort från hennes händer spelar hon vidare i luften och jag uppfylls av illusionen att hon är upphov till den musik som fortsätter att strömma ur instrumentet.
   Scenerna tillåts dra ut på tiden och präglas ofta av långa tystnader. När dottern i slutet av första akten tvingas tillbaks till hemmafruhelvetet hos advokaten blir det omtag av hela slutscenen. Tristessen och de ständiga repetitionerna är det som gör det mest synd om oss människor. Samtidigt står det klart, lika omtumlande som skrämmande – det är i mellanrummen livet utspelar sig.